Ladies and gentlemen please find your seats and fasten the seat belts.

Läpparna rör sig snabbt och vant över orden. Likt ett mantra flyter de fram. Säkert och monotont.

Några passagerare står i den trånga gången och söker febrilt efter den optimala platsen för sitt handbagage, vars storlek överstiger flygbolagets bestämmelser. Tillsammans med ytterligare några passagerare stiger jag ombord. Vi tvingas tålmodigt vänta på ett lämpligt ögonblick att tränga oss förbi de mänskliga farthinder som fortfarande står fastgjutna i gången. Vi sväljer vårt förtret medan svetten lackar och väskans tyngd stramar i axelpartiet.

I förstaklass sitter en affärsman med uppknäppt skjorta. Håret ligger bakåtkammat och lämnar flottmärken på ryggstödet. Kavajen har han prydligt lagt på den tomma stolen bredvid sig. Med bred accent och vida gester talar han med en någon i en annan del av världen. Ett olämpligt skämt följs att ett bullrigt skratt. Bakom honom sitter hans kopia. Hon bär svart pennkjol och höga klackar och knappar frenetiskt på sin laptop. Hon ska bara korrigera avtalet lite snabbt. Det hinner hon väl?

De kommer efter start att erbjudas både tidning och extra snacks.

Alla passagerare har lyckats tagit sig in och sitter nu i sina stolar. I andraklass är det endast personer med ben kortare än 70 cm som sitter någorlunda bekvämt.

Don’t forget that this is a non-smoking flight. All technical devices need to be turned off or be set on flight mode during start and landing.

Paret som reser med sin fem månader gamla son har fyllt bagageutrymmet ovanför sig. De har till och med skämt bort sig själva med att betala extra för ytterligare ett handbagage. Man vet ju aldrig. Den lille sitter med skärrad blick i sin pappas knä. Han hostar till och spya rinner ner för hakan. Mamman som sitter vid fönstret klättrar över sin man innan han hinner föreslå en lämpligare lösning. Var är våtservetterna? Passagerarna runt omkring glor på kvinnan. Ingen tar hänsyn till de säkerhetsinstruktioner som flygpersonalen uttråkat illustrerar. Kvinnans stressdepåer fylls stadigt. Någon lägger en hand på hennes axel och påpekar att hon måste sätta sig ner. Förtvivlat rafsar hon runt i väskan. Sonen känner hur hennes stressnivå skjuter i höjden. Det skrämmer honom och ur hans små lungor spränger ett illvrål fram. Någon räcker henne en bunt servetter. Tacksamt tar hon emot dem, trycker tillbaka väskan och klättrar lättat över sin man.

Ett ungt par som tills nu kärleksfullt har hållit varandra i handen tittar bistert på varandra. Den unga kvinnan letar i sin väska efter öronpropparna. Hennes uppgivna blick säger att hon har glömt dem hemma. I takt med barnets skrik drar hennes livmoder strategiskt ihop sig.

Längre bak i planet sitter ett gäng grabbar. De ska uppenbarligen iväg och titta på en fotbollsmatch. De tjoar hejaramsor för full hals och deras färgglada hattar lystrar i den annars sterila miljön. Redan lätt överförfriskad har en i gänget svårt att hålla takten och ligger några ord efter de andra. Framför dem sitter två yngre kvinnor och kastar irriterade blickar bakåt.

På den vänstra sidan sitter en familj med två barn. De har redan tilldelats varsin pysselbok samt färgglada pennor. Det är oftast det som behövs för att hålla barn någorlunda i schack. Jag ser dock att föräldrarna har tagit det säkra före det osäkra. I den öppna ryggsäcken ligger både böcker, surfplattor och självklart mobiltelefonerna.

Efter flygvärdinnan som går genom gången och klickar med en räknare ligger ett os av parfym. Till synes nöjd spänner hon fast sig och vi gör oss alla redo för start. Frenetiskt tuggar jag på ett minttuggummi som tappade smaken redan innan de hunnit lotsa ut flygplanet ur dess parkeringsplats. Musiken är avstängd och hörlurarna vilar i knät. Måtte jag för en gångs skulle slippa lock för öronen ber jag till flygplansguden.

Luften i kabinen är sövande när vi spränger tyngdlagen. Mannen bakom mig luktar svett och rök. Kvinnan framför lutar tillbaka stolen så att hennes grånade hjässa landar i mitt knä. Huvudvärken dunkar taktiskt.

Drygt hundra människor från livets alla hörn, sitter nedtryckta i kompakta stolar. Våra bekvämlighetszoner har krympt till obefintliga. Samtidigt kan vi inte vara mer distanserade. Tillsammans trotsar vi allt som inte borde fungera. Det här är inte min första flygresa. Och jag skulle inte kalla mig rädd. Trots det kan jag inte låta bli att tänka är det med dessa självupptagna idioter jag ska dö?