Fotograf: Manu Adán

Skönlitteratur – Novell – Linnea Bengtsson – Nattens vaka (del3)

 

Jag dyker ner från mitt träd. Siluetten stormar fram från sitt gömställe. Männen hinner inte registrera vad som händer. De attackeras från olika håll och slåss förgäves mot osynliga demoner. Jag biter i en naken strupe. Siluettens naglar river en tatuerad arm, vars bild gråter röda droppar av blod. Männens byte får en lucka och flyr. Hon springer som hon aldrig tidigare sprungit. Doften av svett, rädsla och blod blandas i min fuktiga nos. En av männen klipper till mig över min håriga kind och jag faller till marken. Han tar tag i mitt skinn och drar till. Hans näve fylls av en hårig tuss och över hans läppar leker ett hånflin när han låter tussen falla över mig. Mitt medvetande är på väg att lämna mig, men jag hinner se hur männens byte lämnar parken. Hon har fått det försprång hon behöver. Med den vetskapen försvinner jag.

Någon sparkar på min kropp. En fot lämnar djupa blåmärken efter sig. En enorm hand lyfter upp mig och pressar min livlösa kropp mot granens bark. Dess sträva yta river upp min päls, men jag känner inget, kan inte längre förstå vad som händer.

Osynliga fingrar sluter sig kring mannens hals och han släpper taget om min kropp. Med en hård duns faller jag ner till marken. De andra två ser hur deras vän förtvivlat försöker slita bort något från sin hals. Paniken stiger. De försöker förstå men det går inte. För vad finns det egentligen att förstå? Mannen lyckas slita sig loss och flyr med de två andra tätt i släptåg. Min räddare tvekar. Ska hon jaga efter dem, dem som ingen mer uppmärksamhet förtjänar? Hennes blick fladdrar oroligt tillbaka till mig. Min själ lyfter och svävar stilla några millimeter ovanför kroppen, precis där, där hårstråna slutar och hon väljer att stanna.

Hon lyfter upp min sargade kropp och bär med mig till gungställningen. Gungställningen som inget kunnat göra. En lång stund vaggar hon mig fram och tillbaka i sin famn och nynnar på en obekant melodi. Sedan viskar hon i mitt spetsiga öra. Jag visste inte vem du var, men nu vet jag. Du är den som inte fanns där för mig så som du fanns där för henne idag.

Med två fingrar stryker hon över mina ögonlock. En ny dag gryr. Försiktigt lägger hon mig i solens arla strålar och smälter ihop med dagen. Kroppen blir inte kall utan solen värmer den och långt där inne väcks något till liv igen. Ögonen kisar i ljuset och min mörbultade kropp värker. Med stapplande steg lyckas jag komma upp på fötter. Jag sträcker ut kroppen och svansen leker tafatt med solens strålar och jag räknar; ett, två, tre, fyra, fem och sex. Jag har fortfarande sex liv kvar.