Skönlitteratur – Novell – Linnea Bengtson – Uppvaknandet

 

Allting är stilla. Jag andas in luft lika ren som när tänder borstas med klorin. Jag försöker ligga still, osäker på hur ont jag kommer att ha om jag rör på mig. Så jag gör det till en lek att ligga lika still som om jag vore död. Inte för att jag vill vara död, jag vill bara inte ha ont. De små fina musklerna som håller ögonlocken i schack tycks inte förstå min dödslek, istället rycker och drar de i de tunga locken för att släppa in ljus. Jag konstaterar för mig själv att det är svårt att spela död med fladdrande ögonlock.

Tiden står still, så still som tid endast gör när man försöker spela död mellan vita lakan. Lätta fotsteg och frånvarande röster befinner sig på betryggande avstånd. Ibland är de längre bort, nästan så långt bort att allt blir helt stilla igen. Sedan kommer de närmare och jag hör ett svischande ljud. Man skulle kunna tro att jag befinner mig bakom ett duschdraperi. Så jag kämpar för att ta kontrollen över de ryckiga musklerna, lyckas och gömmer mig bakom stängda ögonlock. Ljuset som ändå tränger igenom dem blir mörkare när en skugga böjer sig ner över mig. En vag doft av en annan människa kittlar in i min näsa. Jag fortsätter leken att spela död, men vet att skuggan inte låter sig luras.

När jag är ensam igen tillåter jag till slut ögonlocken att släppa in lysrörets stickande ljus. Jag försöker orientera mig men jag befinner mig i en mellanvärld. Jag sover inte men är definitivt inte vaken. Draperiet som omger mig är lika vitt som lukten är ren. På väggen till höger om mig hänger en klocka. Dess sekundvisare rör sig sakta framåt, ett steg i taget. Varje stumt steg vrålar åt mig. Det töcken jag befinner mig i gör att pulsen accelererar, det blir jobbigare att andas och jag glömmer att ligga still.

Jag vill skrika ut min smärta. Tårarna bränner bakom ögonlocken och allt blir om möjligt ännu grumligare. Skuggorna har hört mig och återigen drar någon draperiet åt sidan. En vit rock kommer närmare, tittar ner på mig och säger “Gråt inte!”. Jag blänger tillbaka på röstens ägare och önskar att jag kunde ge den en rak verbal höger, men ut kommer inget. Min röst har gömt sig långt in bakom mina stämband, så allt förblir stilla.