Sanna Funk skriver om den eviga frågan Vad vill du bli när du blir stor?. En fråga som har förföljt henne hela hennes 24-åriga liv. Jag känner igen mig alldeles för väl i hennes beskrivning. Och det är inte en rolig situation att befinna sig i. Till skillnad från Sanna gick jag dock ut gymnasiet (efter tre år på samhäll-samhäll, vilket antyder ett och annat även när man försöker dölja det) och visste vad jag ville bli. Jurist. Så jag flyttade till Örebro och kastade mig in i studierna och med glädje svalde jag den ena boken torrare än den andra. Sida upp och sida ner med lagar och ålderdomliga uttryck. Frågan Vad vill du bli när du blir stor försjönk i dvala och ersattes av frågorna: Vad för jurist vill du bli?, Med vilka frågor vill du arbeta? och Vill du bli domare, försvarsadvokat eller åklagare? Frågorna tar inte slut, det bör man lära sig redan från början.

Jag kommer dock aldrig att glömma morgonen sommaren efter att andra terminen avslutats. Då vaknade jag och insåg att det här var ju inte alls det jag ville göra. Att åka tillbaka till Örebro efter sommaren skavde. Det kändes helt fel. Så inom några veckor var jag tillbaka i mitt gamla rum i Västerås. Jag tror aldrig jag har chockat så många människor i hela i mitt liv. Mina föräldrar, mina vänner och mina studiekamrater. Ingen hade anat något. Och hur skulle de ha kunnat, när inte ens jag själv förstått det?

I och med detta beslut vaknade frågan Vad vill du bli när du blir stor? upp ur sin dvala. Därefter har jag jobbat, studerat igen, jobbat bredvid studierna, avslutat mina studier, emigrerat, lärt mig ett nytt språk och arbetat som gruppchef. Och tror du att frågan Vad vill du bli när du blir stor? på något vis är borta? Gömd eller glömd? Nej, den förklär sig bara i en ny skepnad så att man ska tro att man har kommit någon vart. Nu lyder den snarare Vad är dina ambitioner? eller Var ser du dig själv om 2, 3, 5 eller 10 år? Som om att jag vet vad jag gör om tio år.

För att vara helt ärlig vet jag fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jag avundas alla de som vet, de som känner sitt kall. Livet vore så mycket enklare på det viset. Att jag inte vet vad mitt drömyrke är betyder inte att jag är olycklig, att jag inte finner mening i det jag gör i mitt liv eller att jag aldrig kommer komma på det. Istället är mina ögon öppna för de möjligheter som lurar runt hörnet. Jag är alltid intresserad av att lära mig något nytt och har lärt mig att förvalta de möjligheter som livet erbjudit mig. Kanske kommer jag att vakna upp en morgon och bara veta vad jag ska bli, precis som den där morgonen när jag vaknade upp och insåg vad jag inte ville, eller så gör jag det inte. Och det måste få vara okej det också. För frågan handlar inte nödvändigtvis om Vad exakt du vill bli när du blir stor, den handlar om så mycket mer. Den handlar om rörelse, om att inte stå stilla. Att vilja utvecklas som person. Att inse att vägen är krokig, och att det är charmigt. Varje gång du testar något nytt, må det vara relaterat till studier arbete eller ditt privatliv, så kommer du att lära dig något. Vilket i grunden är något bra, glöm dock inte att det är viktigt att få vara nöjd också. Och att våga säga att man är det.