Fotograf: Evgeni Tcher

Svar till Björn Ranelids: Avbryt genast det svenska språkets förfall

Vad är det som händer? Med svettiga fingrar famlar jag med telefonen. Som utlandssvensk går det kårar längs med ryggraden. Vad är det som händer med det svenska språket? Kommer jag inte förstå eller bli förstådd när jag sätter min fot på Arlanda i sommar?

I Expressen den 24.e april kunde en läsa Björn Ranelids förtvivlade rop efter hjälp. Enligt Ranelid måste vi alla ta oss samman och genast sluta använda förkortningar som mello, mellis och ord som typ. Dessutom bör vi tydligen se upp för alla engelska ord som i tid och otid lyckas lura till sig en plats i vårt språkbruk. Själv är jag inte beredd att ge det svenska språket sin dödsdom. Språk, liksom liv, förändras och utvecklas. Att svenska språkets överlevnad hänger på en sådan skör tråd, det köper jag inte.

Ranelid och jag, liksom många andra, är självutnämnda riddare av det svenska språket. Med sköld och lans försvarar vi vårt modersmål. Variation och djup är vårt hemliga vapen och för att lura vår fiende inte bara går vi. Nej, istället trippar vi fram på tå, vi tassar fram i den mörka natten och traskar genom både sumpmarker och tätbevuxna skogar.

Ranelids argument; En snickare (…) som har tio olika verktyg i sitt arbete är bättre utrustad än en som har ett enda, är något jag kan hålla med honom om. Att ha ett rikt ordförråd ger makt. Frågan vi bör ställa oss är hur använder vi oss av denna makt?

Flitiga lyssnare av Språket i P1 bör kunna konstatera att Ranelids exempel tillhör det som brukar kallas ungdomsspråk. Ett språk som unga använder i informella sammanhang och som ofta består av slang, till skillnad från de formella mer distanserade kontexter som vuxna befinner sig i. Genom språket identifierar vi oss med våra jämlikar. Vi är alla människor av vår tid och hur vi lever och talar influeras självklart av det som händer idag. Och det är väl just det som är så fascinerande med språk, att det inte stagnerar.

Svenska språkets förfall är ett återkommande tema. För många är nytt detsamma som dåligt. Enligt Ylva Byrman, doktorand i nordiska språk på Göteborgs Universitet, anser de flesta av oss att språket började förfalla när vi gick i småskolan, som de sanna egocentriker vi är. Min brytpunkt inträffade så i mitten av 1990, Ranelids kring 1960.

Jag hoppas innerligt att Björn Ranelid gör precis det han skriver att han tänker göra. Att han fortsätter att berika språket. Som en person av stort medialt intresse och riddare för det svenska språket sätter jag stort hopp till att han fortsätter att uttrycka, formulera, beskriva, sätta ord på och ge uttryck för sina vurmande känslor för vårt modersmål. Samtidigt att detta innebär att inkludera, bjuda in, uppmana och inspirera alla de som ännu inte, eller precis, nått sin brytpunkt. Istället för att frenetiskt strida med en trubbig lans mot osynliga väderkvarnar. För det är den makt språket ger oss.