Ibland, eller väldigt ofta har jag svårt att skriva. Även om det är det jag tycker så mycket om, kan det ibland vara ett rent helvete. Många skulle säkert beskriva det som en hatkärlek, å andra sidan älskar jag i högre grad än vad jag hatar.

De gångerna när jag inte kan få ur mig någonting, eller när det jag skriver bara blir platt och tråkigt. Eller när det där tvivlet uppenbarar sig som får mig att tro att texten som jag tyckte var så bra egentligen är fruktansvärt dålig. Det värsta är ändå alla påbörjade bokmanus som är så svåra att komma vidare på när jag väl har fastnat.

För det mesta handlar det troligen om min brist på inspiration och det är då jag önskar att jag befann mig någon annanstans. I en fjällstuga eller på någon tropisk ö där jag är helt ensam i den vackra naturen med endast datorn som sällskap. Jag drömmer mig bort och tänker att då måste jag få något skrivet i alla fall. Någonstans vet jag också att det handlar om att släppa allt runt omkring och verkligen gå in i texten. Egentligen kanske det inte handlar så mycket om vart jag befinner mig? Även om det säkert hjälper att skriva någon annanstans än i mitt rum, det borde boosta inspirationen åtminstone.

Vad jag vet med säkerhet är att det inte hjälper att sitta och vänta. För den kommer aldrig att infinna sig då, om den ens existerar? Det som fungerar är att sätta sig ner framför datorn oavsett hur mycket det tar emot och bara skriva. Precis som jag gör just nu. Jag tror att det är enbart då som jag har fått flow och kommit vidare och lyckats få något skrivet. Visst är det bra att ta pauser och fundera, men inte alltför länge. Det har aldrig fungerat för mig i alla fall, utan bara byggt upp frustrationen och slösat min tid. Ibland kan det hjälpa mig att komma vidare i storyn, om jag läser det jag tidigare har skrivit, det kan leda till att jag omformulerar ord och flyttar några punkter. Efter det kan jag helt plötsligt fortsätta skriva och det är en oerhörd lättnad.

Trots att det inte alltid är så enkelt och roligt att skriva, vet jag att jag aldrig kommer att kunna släppa det, för att det är så fantastiskt. Just det där flowet som alla pratar om, det är då jag har haft några av de bästa ögonblicken i mitt liv. När mina fingrar flyger över tangenterna i eufori och när jag sedan tittar på texten efteråt brukar den komma som en överraskning. Det är som om jag inte har varit vid medvetande, och jag brukar alltid fråga mig själv om det verkligen är jag som har skrivit det som står framför mig.

Det är en svår känsla att beskriva, men det är en alldeles underbar känsla och det är den kraften som gör att jag aldrig i livet skulle byta ut skrivandet mot något annat.