Fotograf: Linnéa Engström

Skönlitteratur – Novell – Linnéa Engström – Den första snön

 

Nu är den äntligen här, han som har gått och väntat så länge. I brevet till tomten står det till och med att julklappar inte är ett måste, om bara snön kommer. Det vita har lagt sig som ett mjukt täcke över marken. Flingorna yr i luften, tänk att bara få springa ut och göra snöänglar. När det tråkiga fyller huvudet, kryper det i hela kroppen och impulsen att gå och lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet infinner sig.

De satt vid bordet alla tre och åt pannkakor. Det var han som hade fått bestämma, det fick han ofta på helgerna. Jordgubbssylten smetades ut så den täckte hela pannkakan, först då kunde den rullas ihop till en lång orm. Varelsen attackerades med kniv och gaffel och de röda småbitarna trycktes in i munnen. Hon sa hans namn sådär försiktigt och eftertänksamt. Hade han glömt att bädda sängen? Eller inte fällt ner toalettlocket? Det var då de berättade. Hon sa flera gånger att det inte handlade om honom. Ibland svalnade kärleken mellan mammor och pappor som gjorde att de gled isär. Den grå tapeten i bakgrunden tornade upp sig framför honom, det var som om den flyttade sig närmare. Där nere vid listen var det en vit flärp som stack ut från väggen. Det kliade i fingrarna, han försökte andas lugnt och slog undan tanken. En klump växte fram i magen och synen blev diffus, nu syntes bara konturerna av dem. Ett tack mumlades och stolen sköts in mot bordskanten innan han sprang därifrån och slängde sig på sängen i rummet. Det var som om någon tryckte på och fick spärren att öppna sig. En orkan letade sig ut från bröstet medan benen sparkade mot madrassen. Tyget blev genomvått.

Nu håller det på att mörkna ute. Han bestämmer sig för att inte låtsas om att allt är förändrat. Overallen, toppluvan och de tjocka vantarna åker på innan han springer rakt ut i snön. Tungan sträcks ut och ögonen tittar ner på de vita kornen som landar och sedan smälter till en genomskinlig vätska på den rosa ytan. Han lägger sig ner och rör armar och ben fram och tillbaka i sidled tills konturerna av en ängel kan beskådas. Det hörs ett knarrande ljud. Han vänder sig om och där står det en kvinna. Hon har mörkt, långt, lockigt hår som räcker ända ner till midjan på den vita särken. Blicken förflyttar sig neråt, ängeln har försvunnit och snön ser helt orörd ut där han tidigare låg. Det är hon. Hon frågar om han är glad över snön. Bara en enda önskning till. Det här är viktigare än någon snö i hela världen. Hon tittar på honom länge innan hon nickar och blinkar till med ena ögat. Hon vänder sig om och går sakta bort mot skogen, där hon sedan bleknar, blir till konturer och försvinner ut i tomma luften.