Fotograf: Juraj Varga

Skönlitteratur – Novell – Linnéa Engström – Det som aldrig tystnar

 

Gatan är täckt av stirrande likadana ansikten, men det går förvånansvärt lätt att ta sig fram trots att jag inte har en arm ledig, för där finns det en hel drös med ungar som klamrar sig fast. När jag dras fram och tillbaka åt höger och vänster känner jag mig som repet i en dragkamp. Jag skyndar på stegen och lyckas komma framåt trots att det känns som att kroppen ska slitas itu. Med en hastig blick på klockan, ser jag att den som vanligt har tickat fortare än jag väntat mig. Svetten bryter fram i pannan. Ännu fler människor dyker upp, men vi tar oss förbi ändå. Backar de undan från oss? Magen ger ifrån sig ett lågmält ljud när vi passerar ICA och tankarna förflyttar sig till smörgåsen som glömdes kvar på byrån i hallen. Folkmassan blänger på mig, det går inte längre att ignorera utropen. Barnen blir bara mer högljudda av uppmaningarna och rösten fastnar i halsen.  De lägger sig ner på asfalten och sparkar med benen medan tårarna sprutar för att de inte får gå åt det håll de vill. Då ser jag med ens att alla fem har tagit på sig skorna på fel fötter och har vantar som inte alls passar ihop.

Fler människor stannar till, stirrar, muttrar något ohörbart för mig och skakar sedan på sina huvuden. Jag trummar med fingrarna mot låret. Det kokar inombords och jag vill inget annat än att skrika åt dem och fråga vad fan de glor på. Jag lyckas i sista sekund hejda mig själv med några djupa andetag. Klockan tickar vidare och tröjan är fastklistrad på ryggen. Ögonen är fuktiga och jag är så nära att släppa fram dem. Klumpen av människor som har byggt en mur runt omkring oss smälter in i den grå miljön. En vithårig man säger något men jag har för länge sedan blockerat allt oväsen. Nu vill jag bara få död på rösterna som aldrig tystnar. Konversationen finns fortfarande kvar och snurrar runt uppe i huvudet, som en enda stor påminnelse om mitt misslyckande. ”Du ser ledsen ut. Är det någon som har varit elak? ”Va vadå? Vad menar du?” ”Ja, du ser så deppig ut.” Kanske pratade hon om det här. Kanske hade jag mått dåligt en längre tid. Kunde det vara så? ”Vad fan vill ni mig? Stick härifrån”. Jag släpper ut vulkanen inom mig och skriker det högsta jag kan. De tittar förskräckt på mig. Jag vill få folkmassan att lämna oss ifred om jag så måste dunka huvudet i asfalten. Har de aldrig sett barn bli upprörda förut? Några tar upp sina telefoner och säger att de ska ringa till socialen. ”Men gör det, ring till socialen då, era jävla fegisar”. Barnen som nu har ställt sig upp tittar på mig med stora ögon. Jag måste ha spårat ur fullständigt. Jag tar dem i mina händer och springer ifrån allas brännande blickar.

Jag vaknar upp från mina tankar och inser att jag står kvar där, utan att ha agerat på impulserna. Barnen ligger fortfarande kvar som hösäckar på asfalten. Det känns som om jag har blivit tömd på all kraft och jag vill inget hellre än att göra dem sällskap. Till slut får jag med mig barnen och vi går tillsammans därifrån, för att undvika allas föraktfulla blickar.