1

 

Står i en ny skolkafeteria med klackskoskorna och vinklar fötterna inåt för att undvika nåt vältande

satmänskor bakom disken – hatar dom

i övrigt idioter i klassen – föraktar dom

redan ☺

Här är jag och tror att jag vill göra konst ! Jag vill inte äta kexchoklad ! Vid den här tiden är jag fortfarande ung !

Ung kan vem som helst va, säjer Bosse till mej, UNG, det är väl inget särskilt med det, ung, pung, tung. Cancer ! Vad är det för särskilt med det ?

Vill trycka munnen mot insidan av hans gubblår,

proppar dessa jävla kexchoklader, proppar klänningen brun.

Vem som helst kan väl proppa! Får ett psykbryt mot golvet. Borde börja gymma !? Borde LCHF !? Göra ifrån mej nån novell…

Men om man inte har nåt enda som helst att säga…

En gång var prinsessan Madeleine här… säjer Bosse… i just den här staden… hon invigde det där trädet där borta… ett träd för berövade barn, alltså. Eller bedrövade. Bedrövande ? Dom här läskautomaterna som blixtrar – please insert your card – could not read card – dumma elaka Selecta: vem som helst kan väl skaffa sig cancer ! Det är inget särskilt märkvärdigt med det.

 

2

 

Nu ligger Bosse sjuk. Rör mej inte ! råmar han. Då dör jag möjligtvis ! Han är min glasmannen: han blir repig av att vända sig i enochtjugisängen. Å Bosse, Bosse-  Bosses fru säjer att Bosse har träffats av åldern och så gick hon ut och köpte han en ny golfklubba.

Golfklubba, å herre, å herre, säjer vi och ligger särskilt nära under täcket. Putter! Driving Range! Åldern, säjer Bosse när han kvicknat sej, den kan väl vem som helst träffas av. Inget märkvärdigt med det. Klubban. Den kan vem som helst svinga sej med. Hah.

Jag lyfter en mixerstav och gör milkshake med kakor som han får frysig hjärna av, nu känner jag det, råmar han, nu känner jag det rent fysiskt alltså ! Åherre nu försvinner det !

Sträcker mej sakta för att dra upp lakanet över madrassen. Över kanten bara. Måste ligga rakt.

Du rör inte mej ! Lyssna på vad jag säjer säjer jag ju, dom bombar i Syrien, ett plan störtade igår ! Men hur ska vi orka med disken ? Alltså mixerstaven ? Går den ens att köra i maskinen ?

Ja, säjer jag, alltså, g å r det ?

 

3

 

Stod i badkiosken en tisdag i maj.

Hade plastpåsar på händerna och drog isär godisremmar som smultit till. Klister – getingar – klister – samt en hjulbent mamma med arg pannlugg vill ha åtta sockervaddar men inte mer än lagom stora tack och BOCK. Men en sockervadd innehåller faktiskt bara två bitar socker men det är ingen som vet.

Gå åt sidan för den riktiga kön ?

Hon hivar upp en snaggad träskovrist vid kvittoautomaten: jag har tolv barn ! Vill ha klister ! Ordna med klister ! Dom ska få sitt dagliga fix !

Om nån nån gång befruktar nån av oss, mej o Bosse, är det som hon vi hamnar i, om alltså, om och möjligtvis.

”Tack för besöket, kom snart tillbaka”, först schimpansmatning kl 13: föreställ att det där är ens agenda.

Avundsvärt.

 

4

 

Vi använder Efyran för att lyckas mot Stockholm, trädet vid Efyran, Sigtuna samt nåt flygplan här ovanför.

Att det fortfarande bor mänskor i det där trädet ! Nu blev det nästan lite sol säjer Bosse till mej. Husvagnarna håller åt höger. Vilken sol ? Vad bryr jag mej om den där dumma solen som inte finns !

Fruktan när inte ens sockret kickar in längre.

Vägrenen – olika bred.

Men sockergommen.

 

5

 

Vi flyr som hundar ur rummet. I rummet är alla snygga, oftast vi, så slutligen skäms vi. Hur kan man gå runt så där och se ut på det där viset som det plötsligt var lätt ? Hamnar i garderoben, staplar nummerbrickor, röd för jacka svart för väska/påse, och gissar storleken på novemberkapporna. Det finns ett helt Södermalm där utanför ! Vill putta in honom bland jackorna och slita av och se hur han ser ut här under. Har inget som helst driv för det. Undrar inte. Borde bara va berättigad den bilden. Jag gick på en amatöroperaföreställning på söder en gång, det var också på den här gatan. Vet att jag inte var arton än, det fanns ingen läsk men saft. Tänk att få raggla här ! Bosse, tänk att dom där kullerstenarna var självklara för oss ? Fy i satan att vi är från alla splittrade städer… om vi inte var så pk i konturerna hade vi kunnat välja en egen stad.

Sätter mej på avlastningsbordet. Bosse sjunker som en humla mellan trettifyra och fyrtitvå röd. Har du tänkt på att, mina konturer är så långt ifrån mej att jag inte kan nå dom nå mer ?

Tar upp en handväska och undrar vems hallgolv den vilar mot. Har absolut-torrat sönder mej i armhålorna så skinnet spricker och faller av i stora sjok: bara bebishuden kvar.

 

6

 

Alltså, det är så jävla sorgligt allt ihop. Han sitter hemma hos gammBosse i Örebro som att det plötsligt vore ledighet igen. Tog visst tåget, Hallsberg, Kumla, Örebro S – ”tittar du mot föraren så dör du” – hösten har gjort min gata till ett näst sista andetag. Vrider ur några fler lediga droppar – skickar barna till mormor o morfar i huset här intill, jag ser under persiennerna attdomtittar på en tv som i övrigt aldrig går på. Kongalinen som vi klamrat oss vid i överlevnad sedan februari, luckras nu, den s p r a k a r i två minuter för att sedan omformuleras. Hösttermin. Fint ju.

Jag har så många skärmar för mina tjusex kvadratmeter… Det är som en hel cockpit inne här med sladdar och instruktioner – titta aldrig mot piloten – så vad ska han på TÅGET o göra ? Mormor o morfar som bjuder falukorv klockan sextontretti och sedan är man där och kvällen är bara ljus och man är förvirrad på den där glasverandan med sin pixibok för praktiskt sett så är det natt nu och på samma gång faktiskt inte alls.

 

7

 

Sockergommen igen: jag hamstrar o trycker upp dumlekolor i munnen, jag blir tråkad, och då snortar jag dom så det värker bakom näsan. Det är en jävla kräks-känsla. Det är så äckligt att det smakar vinäger i hela reptilskallen: det bästa med det här är att jag får göra det igen. Men Bosse då, som blir rödflammig av gluten, hur dansar han sej genom det här ? Vi som kunde snaska kola-remmar en gång i tiden, i just den rörelsen var vi nakna, jag särad och han med halvstånd: det UTGÅNGSBARA läget. Å, det är bara några få sekunder ! Men KICKEN ! Och att snuttas på nötkräm ! Men dom första SKÄLVANDE skrapen med gaddarna: där är vi bebisar, nakna, navelsträngarna klippta: världen framför oss. Det är inte ens en sekund… men hur gör Bosse i allt det här ? Jag ligger på madrassen på golvet, lakanet har svettats åt sidan, vridit sig runt mej som en torrsprucken murgröna, jag borde rakat benen i morse. Jag får som guldfjun. Klistret, ordna med klistret ! Bosse ger mej mitt fix med skämd blick. Åhherre !

Vad nu då ?

Fönstrena ! Fönstrena hänger så lågt, Bosse, Fönstrena, dom hänger för lågt-

 

8

 

Det är inget särskilt märkvärdigt med satmänskorna i skolkafeterian, säjer Bosse en dag, det är väl inget speciellt med det. Utanför går en urkramad gubbe och kammar gräsmattan, han lägger alla gruskornen tillbaka på gruset, gruset i gräset, gräset i gruset… sjunger han… tror jag.

Vi, menar Bosse, vi är ju bara en sugen kongalinen. Vi måste göra någonting: vi måste göra någonting på riktigt nu. Vi måste förändra något väsentligt. Vi måste sluta med sockret, eller annars – vad sägs om att ta en annan buss till högskolan en dag ? Eller läsa teckenspråk på halvfart ?

– Det mildrar inte dom. Ingen mildras av att jag skippar den där chokladen, inte jag ens.

Nej ! säjer Bosse. Nej ! Givetvis inte ! Men KÄNSLAN, känslan av GÖRANDET

 

9

 

I klassrummet, jag o Bosse, vi är inte ihop nå mer.

Skocken på bakre raden nu, skriver på sitt fifti shades.

Så missnöjd där på andra sidan katedern!

Katetern, ung, pung, cancer, vem bryr sig ens: han har nya jeans, märkesmärket baktill är inte brutet en enda gång. Det blåser en lätt bris in genom gardinen och skocken trillar tacksamt som pinpongbollar, faller mot hörnet, som genom vatten, plopp plopp låts det.

Bossen och mina skyggögonen mitt i det här, en snabb blick mot varandra, en långsam blick klistrandes mot alla väggar i hela det här rummet som vi är i, utom våra egna, låtsats aldrigvis om att vi är dom två som fortfarande sitter upprätt på våra stolar: för alla rätar sig igen, även denna har en slump.

 

10

 

En torsdag i början av juli, hösten välter in över gatan.

Jag skriver vad som är viktigt att komma ihåg: gå o lägga mej i tid, äta ordentligt, skriva ibland, sluta knäcka fingrarna, man får faktiskt inte ha kortbyxor, säjer Bosse, sitter på ett tåg, drar ned persiennen då låtsas vi att det är ett nattåg – när hösten har tippat är det mörkare vid klockan tre det lovar jag – vi hade ju valt ett nattåg istället om det inte vore så att Bosse är rädd för sin fru.

Den sista personen från vår vagn går av, vi ställer oss och går till nästa. När även den vagnen blir tom går vi till bistron och sätter oss. Där finns någon som trycker blygdbenet mot kassan när vi i princip inte ser. Vi kan inte se. Vi kan inte vara ensamma. Om tåget stannar i en tunnel måste vi bryta oss ut. Bosse har redan tittat ut var bultsaxen är gömd.

”Ni måste köpa nåt om ni ska sitta här”.

Lite vin som vi delar ur ett plastglas, eller saft. Å, min fru, min fru ! Och bilen då ! Och golfklubban då !

Vem som helst kan väl ha en bil, säjer jag. Vad är det för märkvärdigt med det ? Bil och bil.

Bosse dreglar tillbaka vinet i glaset, han är vuxen.

Jag vill inte åka nåt mer tåg, säjer jag och kryper upp i Bosse, jag känner inte igen stationerna nåt mer.

Men, säjer Bosse, föreställ dej att det är natten !

 

11

 

En psykolog sa åt mej att skriva ned alla sjukdomar jag har, så att jag ser allt framför mej, sjukdomsbilden (han menade en inbillad sådan, ha !). Jag är honom evigt tacksam, han hittade ett system för mej att hålla koll på alla symptom. Jag har blocket fullt, en sida för alzheimer, två för cancer, sedan andra mindre sidor, som ALS, MS, downs syndrom. Varje natt går jag igenom alla papper för att känna extra noga om sockercancern har spridit sig litet under dagen. Händer som domnar, oförklarligheter i minnet, andningssvåriheter, ”tung ångest” som dom vill kalla det, jag är lättad över att jag hörde det när blocket så att säga1 redan var fullt, så jag kan utesluta det, det vore en överjävla otur att ha ångest med, ovanpå all denna fysik ☺ ☺ ☺

 

12

 

Jag ska förbereda städningen i huset så att städerskan får lättare att städa.

Vi firar tio år på fredag.

Min kille blev mellanchef.