Ett litterärt reportage. Text och foto, Linnea Rönn.

NÅGRA CIRKUSARBETARE HAR varit ute och fiskat under natten för att man får mest fisk på natten, klockan är sex på morgonen nu och de har precis kommit tillbaka. En av dom har levande fiskar i en vit plastbalja och han ska rensa dom, så han sitter på knä med en kniv, en annan radar upp sina fyra fiskespön mot en gul cykel från Biltema, tre växlar och handbroms. De steriliserar fiskekrokarna i lågan från en cigarettändare, fiskekrok efter fiskekrok. Ingen av dom kan svenska eller engelska och han med kniven vill inte bli fotad. Ibland, några bilar genom rondellen, men de ska inte hit. Cirkusen är parkerad, det vill säga alla cirkusvagnar och lastbilar står i ordnade rader. I gruset är en kolgrill, de anlände till Gävle vid tiotiden igår kväll och då grillade de, och pratade.

Helt tyst är här ändå inte. I bakgrunden är en ljudkuliss av tryckluft. Det är från deras elvagn, det är den de lever på, från den får de all ström. De har en i reserv ifall den ena börjar krångla. Det är sol och det är nästan varmt ute. Alla hästar är vakna.

Allt som är cirkus började med hästar. Det var i England, i mitten av sjuttonhundratalet, Per Arne Wåhlberg skriver det i boken cirkusfamiljer i Gävle: konstberidare gjorde konster på galopperande hästar, och när det blev konkurrens tog de in även andra artister i showen för att locka publik. Clowner, akrobater, jonglörer. De visade sina konster på marknader och på nöjestillställningar.

Kanske skulle man kunna tro att Per Arne Wåhlberg har glömt vårt möte i Norrköping en torsdag men det har han inte alls det, han har bara blandat ihop dagarna lite. Han är på väg hit nu, han var och lämnade bullar till Margaretas kyrkoträff, han har inte med sig käppen idag så det går långsamt men snart är han här. Och han som hade tänkt laga till fisk… kan han få bjuda på restaurangen runt hörnet istället? Husmanskost? Per Arne Wåhlberg fastnade för cirkus när han var elva år. Det var 1943. Han berättar vidare.

 – Artister har alltid funnits. Dom brukade visa sina konster utanför kyrkor och så, där alla var. Många män blev arbetslösa under freden. Då tänkte dom, vad kan vi? Jo vi kan rida. Dom räknade ut, att om man rider i en cirkel som är tretton meter i diameter, då får man hjälp av centrifugalkraften att hålla sig kvar – det blir det lättare att stå upp på hästryggen och göra konster. Så såg dom alltså att en rund manege var perfekt att jobba i. Jag har bara ätit på den här restaurangen en gång förut, det var när vi flyttade in i huset, det var för fyra år sedan.

Här har vi alltså en underhållningsform som, i och med amfiteatrarna, har funnits alltid, men i organiserad form i 250 år. Vi har en livsstil som kräver att man för sin levnad alltid söker sig vidare. Alltid leta ny publik. Just det där sökandet. Alltid vidare. Folk med ambulerande tillvaro betraktades ofta med misstro av bofast befolkning. Förut hade cirkusledningen med sig en tillståndsbok var i någon representant för ortens myndighet kunde skriva ett omdöme om truppens vandel under besöket. Då kunde de visa upp att de skött sig. Och så kunde de visa upp, om de blev anklagade för brott någonstans, att nej då var vi inte ens där. Då var vi här. Därför hade de alltid med sig sin tillståndsbok. Cirkus – en by utan rötter. Ett enklare samhälle i samhället. Sedan starten har cirkusdirektörer dikterat husregler, lagar, som måste följas av alla medresande. 1.Herrar och Damer skola vara en half timme i Circusen före hvarje föreställnings början. Herrarne i uniform och Damerna i ren och snygg klänning. 6.Att kifvas i Circus är strängeligen förbjudet, vite af 5 kr. 9.De artister som under föreställningen äro berusade erlägger böter af 20 kr.

Circus Altenborg (runt 1900).

 

 

KLOCKAN ÄR NOLLSJUTJUGOTVÅ I SÄTRA. Folk har börjat visa sig, några sitter på trapporna till sina husvagnar och dricker kaffe i solen. De fryser. Tältet kommer att ta upp mycket plats snart. 150 järnstänger som är 130 centimeter långa ska tyget spännas mellan. Viktigast är att alla stänger sitter på exakt samma avstånd från varandra. Det är alltid cirkusdirektören själv som mäter ut i marken. Han heter Trolle Rhodin och han har varit cirkusdirektör i tre år och han är tjugosex år, och han är den fjärde Trolle Rhodin i släkten Rhodin. Han mäter ut avståndet med hjälp av en lång kätting, och han markerar precist med hö för att inte tappa bort sig. Cirkus Brazil Jack kan ha sitt tält överallt. På grus, gräs. Asfalt.

– Vi kan spela på allt. Så är det.

Trolle mäter.
– Cirkus är en livsstil. Ser man cirkus som ett jobb blir det fel, då söker man bara efter raster, det här är inget niotillfem. Grabbarna vet ju, att ju mer dom samarbetar, ju snabbare dom sätter upp tältet… desto fortare går det. Sedan är dom liksom lediga fram till kvällen. Nu går det smidigt. Alla vet sin plats. Dom vet vad dom ska göra. Titta bara.

Det är kanske femton män som springer fram och tillbaka mellan vagnarna. Släpar bänkar, tyg, hissar tältduk. De pratar inte med varandra. De har gjort det här förut. Exakt det här har de gjort. Det är sextio personer som reser med cirkusen i år. Bara två barn, bägge under fyra år. De kallar sig för Sveriges nationalcirkus.

– Clownens smink tar en timme, alla här sminkar sig, vi sminkar oss för att synas. Nu går jag aldrig en dag utan. Det skulle kännas jättekonstigt. Innan man sminkar sig är det viktigt att man är rakad ordentligt, annars ser man smutsig ut, man kanske kan ha lite stubb såhär som jag har men inte mer. Jag har foundation från Estee Lauder, puder, ögonskugga från Mac, alltid Mac, svart eller ibland svart med glitter och så har jag kajal. Men kol till ögonen är mycket bättre. Det tar ett år att vänja sig vid det kanske. Kol svider som fan. Men inget blir så svart som kol.

Tälttaket har kommit på plats, där under är skuggan kall, några män kämpar med att få upp artistingången. Det är inte lätt att föreställa sig hur det kommer se ut iklätt sidentyg, under strålkastarljus.

– Vi har en man som åker två veckor före cirkusen och sätter upp affischer i varje stad. Han har en husvagn och en fru. Brazil Jack är Sveriges snabbast turnerande cirkus, så är det, det tar två timmar att sätta upp tältet och vi besöker hundratjugo städer under sex månader.

Tredje våningen, korridoren högst upp, i Dans och Cirkushögskolans (DOCH) cirkuslokal. Man behöver nyckel både för att ta sig in och ut – jag är inlåst tillsammans med grav klaustrofobi ”hjärnspöken”. Hon lämnade mig en kort stund. Jag ser att fönstren har handtag, men att de sitter högt upp. Det finns en nödutgång också, men den är säkert larmad. Hon sa åt mig att ta det lugnt. Hon skulle inte glömma bort mig här uppe. Jag sitter i konferensrummet med ryggen åt fönster, och tar det lugnt. Efter en stund blippar ett lås längre bort i korridoren. För en sekund öppnas ett ljudfönster av jongleringsbollar som stumt faller mot golv. Sedan blir det tyst. Marie-Andrée Robitaille kommer in med en vattenflaska i handen, hon sätter sig snett emot mig. Hon berättar att hon inte har någon klocka och ber mig att vakta tiden åt henne: klockan sjutton har hon nästa möte. Hon är från Kanada och upptäckte första gången cirkus i nycirkusgruppen Cirque du Soleil, hon har haft band till Sverige sedan 1998 och hon skäms över att hon inte vill prata svenska.

– Cirkus är verkligen mer än bara underhållning, nu för tiden är det mer av en konstform, säger hon.

 

 

Hon berättar om sin bakgrund som akrobat. Om att hon skadade sig och var tvungen att lägga av, och hamnade här som utbildningsansvarig för högskolans cirkuslinje.

– Traditionell cirkus och nycirkus, det är olika stilar helt enkelt. Nu för tiden är cirkus mer än bara tricks. Vi vill förmedla något. Fast stilarna borde mötas. Vi skulle kunna lära mycket av varandra. Jag försöker få kontakt med dom traditionella cirkusarna. Jag skickar inbjudningar till alla föreställningar vi sätter upp. Men dom reser ju runt, dom har inte tid helt enkelt. Men jag skulle säga att nycirkus faktiskt har förlorat en del – som idén med att spela i en cirkel. En cirkel är ju mer inkluderande… Men alla teaterscener är fyrkantiga. Vi har egentligen ingen riktig stans att vara. Kanske hade man kunnat spela på vanliga teaterscener, men dom är inte byggda för cirkus. Man måste skruva fast saker, i taket, i väggarna. Cirkus är högt… det är fart… det är lite mer riskfyllt än dans, liksom. Faller du så faller du. Nu är det på tiden att cirkus accepteras som en konstform! Det finns hur många dansstudios som helst. Men cirkus då ? Vem har du kontakt med på cirkus Brazil Jack förresten? Den unge killen, vad heter han, Trolle? Trolle och jag har pratat om att göra något ihop någon gång.

I salen vi sitter i har studenterna vanligtvis teorilektioner. De läser bland annat, cirkusartistens hälsa 1a, cirkus i omvärlden, entreprenörskap och management. Riggning och säkerhet inom cirkus. All utbildning hålls på engelska. I år finns det tolv nationaliteter bland studenterna.

TVÅ TUNNELBANESTATIONER innan röda linjens ändhållplats ligger Alby, här har Cirkus Cirkör sina lokaler. Eleverna vid St Botvids gymnasium ska ta studenten om två veckor. Några är på auditions för utbildning i Danmark, någon annan är skadad, men i ett hörn av cirkushallen hänger Maria Kuzmin, 19, i ett tyg. Hennes ordinarie lärare är borta så nu har hon hjälp av vikarie Manuel Bojén vars egentliga cirkusdisciplin är rep. Men mycket repkonster går att översätta till tyg.
Vasaskolan i Gävle ville inte ha mig, säger han.

Det är Sveriges andra cirkusutbildning på gymnasienivå.
– Jag gick där på gymnasiet. I tre år! När jag hade gått ut satte jag upp en egen föreställning på en timme. Dom ville inte att jag skulle spela den där. Nu bor jag i Stockholm. Maria är ganska bred. Det är så man ser på en tjej att hon tränar tyg.

Maria Kuzmin har landat på golvet. Hon smörjer in händerna med torkad koda för att bli klibbig.

Men jag tränar mindre tyg nu, svarar hon, jag är överansträngd.
– Kör du fall? säger Manuel.
– Ja?
– Jag tänkte mig… fall till fötter, med snurr.
– Jag jobbar på en version just nu. Det är sjukt obehagligt.
– Vad kan du?
– Handstående… enhandsstående… lite fall. Helikopterfallet. Just nu har jag svårt att vänja min kropp vid att fucking hålla spänningen.
– Vi börjar med något och ser var vi hamnar.
– Jag måste klä av mig lite… ursäkta mina orakade ben, jag har inte orkat. Det är snyggt med musik till konsterna. Ett visst tempo. Vissa accenter. När det blir som en koreografi till musiken.
– Det gör inget, säger Manuel om benen.

Maria snurrar upp i tyget igen. Det går inte snabbt som hon önskar. Hon klagar. Manuel säger att det är okej med sådär sakta. Maria säger att det alls inte är lika coolt som att göra snabbt. På marken visar Manuel hur han sparkar upp ena benet för att få upp tyngden i luften, och sedan vrider runt, upp.
– Mina ben väger över, säger Maria, jag måste kompensera med överkroppen. Hur balanserar jag mig? Det är judon som har gjort det… jag har ju ingen spänst.

Hon släpper taget om tyget, faller och snurrar, stannas av mattan. Hon lyckas nästan landa på fötterna.

Maria Kuzmin har alltid hållit på med sport. Judo, handboll, friidrott. Hennes föräldrar är elitidrottare i längdskidor. Samtidigt har hon alltid varit estetisk av sig och såg att i cirkus skulle hon kunna kombinera de bägge intressena. Hon har sökt cirkusskolor i Belgien och Frankrike till hösten.
– Tyget blir ett eget rum. Som meditation. Det finns så mycket utrymme i tyg. Man kan vara fler i ett tyg. Det går. Men jag vill jobba ensam. Då är det aldrig någon som blir sjuk och inte dyker upp liksom.

Manuel Bojén instruerar en ny konst.
– Alltså, inte ens tygmänniskor kan det där, säger Maria, man studsar jättemycket. Men det viktigaste är väl att göra det cleant, utan pauser. I pauserna börjar man studsa.
– Det är bara upp upp med överkroppen… sen svingar du runt sådär.
– Blir det lättare om man håller armarna längre ned? Fast då kan man inte svinga. Om man håller dom såhär? Kanske är det lättare åt andra hållet. Mina armar är olika tränade. Jag är ovan att svinga med vänster överst.

I andra änden av salen ska Walter Berndtsson precis påbörja sin trampettlektion.

TROLLE RHODIN ÄR FÖDD I MALMÖ. Han försökte ha en lägenhet där en gång, han sålde den efter två år för att det gick inte: folk är galna som har en fast punkt! Trolle kan det mesta. Han säger att de flesta kan det mesta. Han kan spela tolv instrument och han kan prata svenska engelska tyska ryska rumänska franska och han kan göra akrobatik och volter och så, men inte nu, för han skadade ryggen för en månad sedan. En kota har flyttat på sig så nu bär han hela tiden gördel.
– Men vi cirkusfolk, vi kan ta hand om oss själva. Utomlands kan man köpa mediciner över disk. Här tar allt så jäkla lång tid. Vi går sällan till doktorn.
Vi kan ta rätt på oss.

Han rusar fram och tillbaka över cirkusplatsen, hjälper till var det behövs. Ibland kommer han tillbaka till mig på vagnstrappan. Han säger att jag inte får sitta på vagnstrappan. Sedan säger han att han bara skojar. Han säger att cirkustältet brukar hålla i sju åtta år.

– Kanske ska vi byta tält till nästa säsong. Vi får se. När säsongen är slut reser jag hela tiden. Så är det. Jag har andra projekt runt om i världen. Jag letar efter nya artister. Utomlands har dom både tigrar och lejon. Sverige har blivit så tråkigt. Vi har lamor och hundar och hästar i år och förövrigt är jag singel. Jag var tillsammans med en ryska förut. Vi träffades genom cirkusen. Men det är så svårt. Att vara trogen. Alla har tränat hela sina liv och är jättevältränade och är jättesnygga. Man blir frestad. Jag är utbildad i hjärt- och lungräddning. Det måste jag vara. Det är många risker i den här branschen. Det dör kanske en om året någonstans i världen. Jag har sett några dö.

Alla jag pratar med är vaket medvetna om vad de utsätter sig för. Att de på ett feltramp kan förlora allt. En tanke är ju att när man är så ständigt närvarande i sin egen kropp, då kan man glömma den. Då kan man ta den för given. Den är ett redskap bara – ett redskap vilket som helst. Fast, när kroppen faktiskt är målet, och inte bara medlet? Man måste hela tiden jobba förebyggande för att inte slita ut sig. Trolle säger till mig att jag har sett några dö och det dör kanske en om året. Och kanske är det värt att dö en gång om året. För vad händer med konsten om du låter bli?

Marie Robitaille, utbildningsansvarig på DOCH, har en tydlig bild av vad studenterna ska kunna och klara av innan de är färdigutbildade. Om hon saknar att själv utöva cirkus visar hon det inte. Hon befinner sig ju mitt i cirkus: hela tiden.

Ibland kommer det studenter hit som vi ser att dom redan är artister. För några är det här som en drog, som att dom blit höga… vi lär dom att utveckla sina discipliner och sedan kommunicera via dom. Dom studenter som är här, det är eliten. Elit betyder att ingen annan kan göra det du gör. Med det följer ett ansvar. Det här är ingen hobby. Vill man ha kul kan man göra det här på fritiden. Är du elit måste du träna träna. Annars fungerar det inte. Samtidigt så kan du ju inte göra det här seriöst om du inte alls har roligt, det roliga måste v a r a där. I Kina piskar dom sina studenter. Jobba hårdare, hårdare! Det är staten som tvingar dom, staten vill kunna visa upp att titta såhär bra artister har vi. I Sverige lär vi oss genom misstag, men varje artist måste spendera väldigt många timmar. Och det du gör – det måste tillföra något till samhället. Varför gör du det annars? Vi är inte här för att reproducera något. Vi måste använda oss till att göra världen bättre. När man är där, framför publiken… man är i kommunikation. Man är en länk mellan folket och det som måste bli sagt. Det är poesi. Konversation. Politik. Vi har avkodat den gamla cirkusen. Traditionell cirkus har funnits så länge, det har gått i arv från generation till generation. Det är mest att man går in i manegen, gör ett trick och sedan går ut igen. Det är inte dramaturgi. Först kommer jonglören och sen kommer clownen och sen säger direktören något och emellan applåderar man. Numren har inte med varandra att göra. I nycirkus kräver man inte applåder på samma sätt. Ibland är det bara helt tyst i publiken. Och det ska vara så.

PÅ EN LUNCHKROG I NORRKÖPING är det i stort sett tomt på folk, det är egentligen sent att äta lunch, men på uteserveringen sitter ändå några äldre män för att dricka öl, och det är sådan där sol ute som det kan vara ibland, som inte ens är varm. Jag tänker på kaffe och på fiskekrokar och på vagnstrappor. Per Arne Wåhlberg undrar varför maten inte kommer. Han vill resa sig upp och fråga. Det skulle vara jobbigt för honom, det skulle ta tid. Han säger: jag är sjuk och jag blir aldrig mer frisk. När han fyllde åttio la han av med det mesta. ”Det är inte ens kul att skriva längre”. Motoriken fungerar inte och då finns det ingen vits med att skriva längre.  Men så kommer till sist maten, så Per Arne sitter kvar.
Det fanns en man som var världsbäst i trapets, berättar han och flyttar på glaset, gör plats för tallrikarna.
– Han hette Tony Steele. Han gjorde en trippel saltomortal – volt – där uppe. Dom allra flesta gör bara ungefär två och tre fjärdedelar, aldrig helt en trippel. När cirkusen var i stan frågade jag honom vad hemligheten var, varför var just den sista
sjättedelen av den sista saltomortalen så svår? Då förstod han att jag var intresserad: jag hade räknat ut att det var exakt en sjättedel som fattades för dom flesta. Han tyckte att det var roligt. Hans fru bjöd in mig i vagnen på te och smörgåsar och så pratade vi. Jag skrev en artikel men det var september och ingen vill ha en artikel om cirkus när säsongen är slut, det förstod jag ju. Sedan blev det oktober, det blev november… Sedan var Tony Steele på tv och blev aktuell, så jag passade på att skicka in artikeln i den vevan. Expressen var den stora dagstidningen då. Dom hörde aldrig av sig, men en dag när jag slog upp tidningen var det ett stort uppslag med bild och allt, och så stod det: av Per Arne Wåhlberg. Det var första gången jag hade en byline i tidningen. Jag jobbade som lärare då och när jag kom in i lärarrummet blev det dödstyst. Alla trettio fyrtio lärare tittade på mig. Dom sa att det har varit en artikel i tidningen, och jag sa att ja, det var jag som skrev den… Ingen visste om mitt stora intresse, men då berättade jag. Jag ville inte bli författare. Aldrig. Men medlet för mitt intresse var att skriva böcker.

Efter lunchen går vi till hemköp för att köpa kaffebröd. Vi tittar länge och väljer. Per Arne tycker att bullarna är för sockriga. Han väljer ett paket mazariner. Han betalar dom med mynt. De kostar tjugosex kronor. Vi kan luta oss i blåsten under promenaden mot lägenheten.

– Det är svårt att säga vilket som är mitt starkaste cirkusögonblick. Ibland ser man ju i stunden att där, där har vi en artist. Men det är svårt att rota fram dom bilderna i huvudet sen. Jag tycker att djurnummer också kan vara bra. Men man måste belöna djuren, inte straffa. Tränare som ger sig på sina lejon med glödande tänger, sådant går jag inte på. Nu ska jag berätta något fruktansvärt. Min pappa var skräddare och det var väl helt okej. I grannhuset bodde Bertil och Ann-Louise och deras pappa var affärsman så dom hade gott om pengar. Ann-Louise ville så hemskt gärna ha en hund så hon fick en cocker spaniel, det var en hemskt fin hund, den kostade sex sju tusen och det var lika mycket som min pappa tjänade på ett år, den hette Puck. Men Ann-Louise tröttnade på Puck och då fick Bertil gå ut med den istället. Han kopplade hunden och gick hantverkargatan, kyrkogatan, östra promenaden… ja runt kvarteret helt enkelt. Sedan frågade han om jag ville gå ut med Puck och det ville jag, det var en mycket fin hund. Jag skulle själv aldrig få någon. Jag lärde Puck att springa runt runt i en cirkel. Till slut förstod han att om han bara sprang i en cirkel så lät jag honom springa helt fritt. Sedan någon gång frågade jag Bertil hur det var med Puck och då sa han att det alls inte var bra, att Puck hade blivit galen och bara sprang i cirklar… så dom sköt honom. Jag har själv aldrig haft några djur. Jo, akvariefiskar. Men dom kan inte utföra några tricks.

Per Arne Wåhlberg bor med sin sambo Margareta i en stor, ljus lägenhet med balkong mot innergården. Det är på tredje våningen. Han tar hissen och jag trappor pga cellskräcken. På gården har husets alla barn samlats: här är skyddat från den vind som är på gatan.

Walter Berndtsson är arton år och går i tvåan på St Botvids gymnasium. Hans mamma jobbade på Cirkus Cirkör när han var liten. Han började ta danskurser och sedan testade han på akrobatik, det var Walters tränare som rekommenderade honom att söka Cirkör på gymnasiet. Nu har han trampettlektion, lektion på studsmatta, med sin lärare Jacob Westin. Det finns bara en anledning till att Walter vill hålla på med cirkus. Det är att han vill flyga.

Ja, jag vill jobba med cirkus. Om dom andra i min grupp vill det. Vi hoppar bland annat teeterboard, en språngbräda där man ger varandra fart. Jag vill fortsätta om vi får en till i gruppen. Just nu är vi tre. Det är Calle Joel och jag som hoppar.

Walter hoppar. Det är en stor trampet och han kommer högt, flera meter upp i luften. Jacob Westin står hela tiden beredd med en tjock matta att skjuta in under Walter ifall han skulle landa fel. När han ska testa nya volter, nya tricks, blir det en låsning att samtidigt som man testar på tricket, även fokusera på landningen.

– Det är lite stötigt med traditionell cirkus, säger Jacob, det är inte så populärt här. Fast kanske. Det vore kanske skönt: man bor i bussen, går ut, kör sitt nummer fem minuter om dagen, går tillbaka till bussen. Chillar. Är det här sådan där Skrillex?

Jacob dansar till musiken i bakgrunden. Efter är det Elin Boström, som går i trean, som ska ha lektion. Hon och Walter hoppar teeterboard tillsammans. Som att hoppa på en gungbräda. En i taget i luften, och man är beroende av farten som den andra ger.

– Jag tror inte att du är medveten om hur högt du flyger, säger Jacob till Elin, du tror att du är klar h ä r men då har du liksom tre meter kvar. Vänta med att gruppera tills du är nästan still i luften. Precis så. Kände du någon skillnad?

En annan elev får visa tillsammans med Walter.

– Du ser att han väntar, och grupperar först på toppen? Du ser att han väntar. Man får som ett extra lyft. Vi gör en serie till av det här. Gruppera varannan, split varannan. Vänta bara. På toppen, toppen, toppen, toppen…

Elin och Walter hoppar. Elin ropar ´next` och hoppet efter springer Walter under hennes ben, hon flyger över, iväg. Landar i en tjock matta bakom. De turas om att springa under varandra. De skapar fart som de ger vidare till varandra, de blir till samma energi.

TROLLE RHODIN HAR KÖRT FRAM BILEN. Det är en Camaro SS, med maxfart av 325 kilometer i timmen.

450 hästar! säger han och slår på ratten.

Skinnklädseln är röd. Alla rutor är tonade, även framrutan.

– Det är egentligen förbjudet i Sverige. Fartkamerorna måste kunna se vem som kör.

På registreringsskylten står det bara Trolle. Bilen låser sig automatiskt inifrån.

– Jag har fått två parkeringsböter hittills idag. Båda på sjuhundra kronor.

Vi gör en omkörning och det känns som att pressas ihop och flyga samtidigt. G-krafter och vad det heter.

– Cirkusskolor, dom kommer aldrig att kunna vad vi kan, aldrig. Vi är ju inväxta i det här. Vi blir skitgrymma. Dom har ett hem. Dom ser inte cirkus som en livsstil. Alltså, dom k a n säkert lära sig. Men dom måste lämna sin stad för att kunna bli som oss. Såklart kan man utbilda sig, men har man inget jobb så har man inget jobb och då spelar det ändå ingen roll. Så är det. Var vill du äta lunch, vad finns det för ställen i den här stan? Däcken på bilen är SÅHÄR breda.

Trolle måttar en meter med händerna. Sedan blir han tvungen att hugga efter ratten.

– Sen ska min son ta över cirkusen. Ja jag vill ha barn. S-E-N.

I Per Arne Wåhlbergs arbetsrum finns hyllmeter av cirkusböcker. På en vägg har han ramat in kopior av sina egna fyra bokomslag, lite kulturdiplom samt cirkusprogram i tyg, ”när kungen skulle gå på cirkus lät man trycka upp cirkusprogram på siden”.

Jag gillar musik mycket men inte teater, teater kan vara jobbigt. Det fängslar inte på samma vis som cirkus. Men revyer tycker jag om, när det är skojigt och man får skratta, det ser jag på ofta. Men cirkus, min passion, har alltid varit något annorlunda. Du förstår, plötsligt k u n d e jag något. Jag kunde svara på sådant som vissa i branschen knappt kunde svara på. Men cirkuslivet är inte avundsvärt. Det är osäkert. Med pengar bland annat. Nu går det visserligen bra för dom svenska cirkusarna, men ibland har artisterna inte ens kunnat ta ut sina gager. Jag har aldrig velat rymma med en cirkus, jag tror att jag är för borgerlig för att fly, jag har heller aldrig blivit förälskad i en cirkusartist, jag träffade min Gunvor redan i realskolan. Hon gick i klassen under mig, hon var fjorton och jag var femton. Det var något med henne… och jag tyckte att hon verkade rar. Midsommar 1949 hade jag ingenting att göra, så jag cyklade runt runt, jag cyklade runt mellan olika gäng, och på en av festerna var Gunvor. Jag bjöd upp henne och sedan släppte jag henne aldrig. Hon hade samma intressen som jag! Hon gillade att resa, och det gjorde jag med. Hon började också intressera sig för cirkushistoria. Hon hade alltid så mycket att säga. Hon fick cancer. Hon opererades två gånger. Hon dog 2006, efter nästan femtio års äktenskap. Det var inte alls något roligt. Det är mycket sorgligt. Jag och Gunvor pluggade till lärare samtidigt.

Per Arne vill visa en video med sina favoritartister. Han hittar inte fjärrkontrollen. På soffbordet ligger en korsordstidning uppslagen, det är Margareta som brukar hålla på, hon är på kyrkomöte, det brukar sluta vid sjutton… korsordet är nästan löst. På soffbordet också några kuponger. Storköpsrabatt på Ica Maxi. En gåvocheck, man får en grillgallerborste om man köper över såhär mycket. Och så en inköpslista. Mjölk, yoghurt, siaglass, 3 yoggi, tomater, bravo juice 1 L.

– Du det ser ut att bli fiasko med videon, jag får inte igång den. Ser du fjärrkontrollen? Jaså där. Genialiskt, genialiskt.

Per Arne får igång videon. Två män håller varsin ände av en lina i munnen som en kvinna balanserar uppepå.

– När jag höll föreläsningar förut, då använde jag videos som material. Nu ska vi se på en annan video. Hm. Nej förresten den där tittar vi inte på. Den gillar inte jag.

Per Arne knäpper av tv:n.

– Trio Höganäs var furuviksbarn från början. Dom blev scoutade av Gösta Nygren som öppnade Furuviksparken på nytt. Det var han som fick idén om att hålla linan i tänderna. Dom sa, aldrig i livet att vi förstör våra tänder, men han skickade bett till dom och dom testade att hänga upp sig mot dörrposten. Så dom lärde sig att hänga i tänderna. Dom har varit i hela världen. Dom var nog dom bäst betalda svenska artisterna. Tv:n är ny. Den och soffan köpte vi när jag och Margareta flyttade ihop. Vi plockade ihop möbler av vad vi hade sedan innan. Men – jag ser mig om här hemma, och jag ser Gunvor. Jag och hon hade mycket sedan innan. Så det här, det är mitt och Gunvors hem. Och mitt och Margaretas.

På soffbordet även en liten ask med suketter.

På cirkuslinjen vid St Botvids gymnasium är träningarna slut för idag. Nu har treorna mentorstid. Det är bara fyra elever. De sitter i en nedsläckt soffgrupp. Mentorn heter Rafael.

Jag måste få mina betyg certifierade i Bryssel, på franska, säger Maria Kuzmin, det kostar hundrafemtio till tvåhundra euro. Och så måste jag skriva ett motivationsbrev på franska. Men jag har ju inte ens fått mina betyg än. Det är en helt sjuk process. Det går åt fyratusen kronor bara för att söka skolan. Och då räknar jag inte resan dit. Jag skulle få pengar från drömdeg men dom råkade skicka pengarna till mitt ex, och han använde upp dom utan att märka det. Och man måste ha ryggradsröntgen från tre olika vinklar. Det har varit många dolda skador där tydligen.

– Dom satsar verkligen på sina studenter, säger Rafael.

– Men hälften av deras skador är axelskador. Borde man inte röntga axlarna istället då, säger Maria.

Drömdeg är ett stöd för ungdomar i Botkyrka kommun, som behöver ekonomisk skjuts in i kulturvärlden.

En annan tjej, Paulina, sitter med armen i mitella. Hon var inte med under träningen, hon låg under en filt. Hon är nedslagen. Lärarna på utbildningen säger att hon är mycket skicklig.

– Jag har varit så ledsen, säger hon, för att jag inte kan vara med på uppvisningen på tisdag. Jag är mest ledsen för att jag inte får visa min familj nån cirkus. Jag skiter i er, ärligt talat. Ingen av mina nära har någonsin sett mig göra cirkus, fortfarande efter tre år. Det suger.

– Vi springer ut om två veckor, säger Maria, jag tror inte att jag har greppat… vi kommer inte tillbaka hit. Jag är ju inte, klar. Igår skrev jag färdigt min sista inlämningsuppgift. Det kändes: ingenting.

På kvällen har studenterna på DOCHs cirkuslinje föreställning. Infraröd heter den, regissören har jobbat mycket för att ljud och ljus ska bli en stark del av upplevelsen. Studenterna hjälper varandra: den som inte utför konster för stunden får istället rikta lampor eller håller kablar. När någon jonglerar med fötterna, står någon annan med en mikrofon för att fånga bollens studsande mot det nakna skinnet. Det är vad som fastnar mest. Det där stumma ljudet mot skinnet. Sedan balanserar de på lina, de hänger upp- och ned i rep och de står på händerna på det svarta golvet. Det svarta golvet är en avgrund under dom. Ljusskenen blir till öar som räddar. Två jonglörer står bredvid varandra, en jonglerar med käglor, den andre med ett timglas som han fångar med snöre. Jag tänker på vad Per Arne Wåhlberg berättade, att jonglering är den konst som kräver mest träning. En jonglör är aldrig säker, alltid rädd för att tappa bort sig. Och nu, när de här två jonglörerna står här, fångade i ljus från sina klasskamraters strålkastare, händer det ibland att de tappar. Men, om den ena tappar slänger den andra instinktivt ifrån sig sitt redskap han med. Och sedan börjar de om. Samtidigt. Tappar du tappar jag. De följer varandra. Hela tiden en blick i ögonvrån, på om den andra håller sig flytande för stunden. Föreställningen är en dryg timme lång, och föreställningen är över i en enda rörelse. De var en enda rörelse. De menar verkligen vad de gör. Sist så undrar jag, som Torgny Lindgren frågar sig i en av de senare böckerna, är de döda tingen verkligen döda? Är jongleringsbollarna döda? Trapetserna? Repen? Linan som hon balanserar på? Är den verkligen död? Är den verkligen inte en del av hennes henne? Kanske, är det ytligt att skilja på konstform och konstform. Kanske ska vi fokusera mindre på symptomen, och mer på bristen. För som Vilhelm Ekelund skrev: det produktiva kommer ur den geniala förmågan att alltid känna brist. Kanske bottnar allt i samma. När han tappar sin jongleringsboll fångas det stumt av mikrofonen men han plockar upp den igen.

 

 

Vi dricker kaffe och äter mazariner, jag och Per Arne Wåhlberg. En mazarin har råkat gå sönder så den vill han äta själv.

Vissa cirkusnummer är dåliga, säger han, när det är tråkiga program helt enkelt. Skitiga människor, smutsiga kostymer… cirkus ska vara fest, form och glädje tycker jag. Verklighetsflykt. Man måste nog fostras in i det där livet. Du får ursäkta röran här inne förresten. Om jag bara inte hade tagit fel på dagarna… Vi ska till Mallorca. Och hon sa åt mig, att nu får du ta och packa själv den här gången Per Arne så därför har jag lagt fram massa strumpor här. Ja du får fota. Ska j a g vara med på fotot? Du får inte fota fötterna. Om du ska fota fötterna måste jag ta på mig skorna.

Han får sätta sig vid bordet med kaffekoppen. Det är en sådan där grön, från Ikea, med litet öra, sådan där som de alltid har i lärarrummen. Nu glömmer han bort kameran och han ser ut, ut över staden han har bott i sedan han var sex, han ser Hemköp där vi köpte mazarinerna och han ser gymnasieeleverna som vältrar sig över trottoarerna för att de snart är fria i sommaren. Han bodde i en fin villa utanför staden förut, men det är skönt att bo såhär centralt nu. Bara sju minuter till mataffären. Fem om man har käpp.

– Jag trivs här, säger Per Arne Wåhlberg och sluter sig kring den ljusgröna koppen, jag trivs i Norrköping. Ja, jag har liksom inget val.

KLOCKAN HAR SLAGIT SEXTON PÅ SÄTRAVALLEN. Nyss var det tomt i cirkustältet, men precis innan föreställningen strömmar folk till. Trolles mamma Carmen hälsar välkommen. Sedan blir det mörkt. Jag försöker utforska skillnader. På artister och artister. På modernt och mindre modernt. Det är svårt, nyanserna är få här i mörkret. Clownen raggar upp fyra kantiga pappor ur publiken och släpar upp dom i manegen. Det tycker de inte alls är roligt. De vill smita genom artistingången. Men ändå står de kvar. Bjuder sig. Hur han försöker och försöker trigga dom, clownen, få igång dom, står de där och hatar. Att skillnaden mellan han och dom är nog mindre än vad man tänker. Det är ju ett yrke han utövar nu. Hur mycket behöver man investera i ett yrke, för att det ska bli ens liv? Och vad exakt? Jag tänker på vad jag fick veta på DOCH: nej vi har ingen clownlinje men det finns studenter som dras åt clownhållet och då kan dom få lägga till det, då har vi en kille som är clown som vi tar in. Det där med äkthet igen, en fransman gör entré, han jonglerar med timglas på snöre. När han har gjort sitt nummer faller han på knä, breder armarna ut, öppnar sig för tälttaket. Så gör han väl efter varje show. Men just det där, att det i n t e är glädje utan någonting annat som häver honom under applåderna, det är äkta. För mannen från Korsika med timglas på snöre, han, han går nästan sönder.

 

 

Trolle Rhodin är den nionde generationen cirkus – 250 år av cirkus. Han är barnbarnsbarn till legenden Carl Rhodin, han som kallades för Brazil Jack.

– Man super inte så ofta här, så det blir roligare när man väl gör det. Här är det ingen skillnad på vardag och helg. Eller jo, på helgen spelar vi föreställningen redan klockan sexton. Ja, så är det.

Föreställningen är precis slut. Han hjälper en familj att leta reda på en termos som de har tappat mellan bänkraderna. Vi håller oss undan från lamorna. Lamorna är arga.

– Det är alltid något som ska fixas här. Jag är överallt. Hästarna ska ha hö och halm. Vi har kontakt med bönder längs vägen som vi köper av. Jo, det stämmer att i början, i början av cirkus, då red dom nästan bara. Dom red runt runt i cirklar och gjorde konster på hästryggen. Men alla kan väl rida? Det är ingen som vill se ritt längre.

– Nä.

– Du kan få fota mig vid artistingången här. Såhär. Vänta. Hur ska jag titta? Vänta. Det h ä r är min bra sida. Tror jag? Man ser inga ansikten i publiken när man står här i manegen. Man blir liksom bländad. Det är mörkt. Och det är mycket lampor. Så att så är det.

Himlen har blivit grå och tyngre där ute, liksom mer kvällig, det är kväll nu, det är tyst och det är tomt överallt nu, en efter en försvinner de nu, besökarna, i bilar, i rondeller.

– Du får vara här så mycket du vill. Du får rymma med oss om du vill, säger Trolle Rhodin.

Nästa stopp blir Söderhamn.

 

 

 

 

Ur infraröd, en nycirkusföreställning i regi av Jay Gilligan

Messoudi Brothers från Malaysia

Karim Messoudi