Okej, så här var det. Det var på dom där stolarna vi satt, när du sa att den där andra kvinnan som heter Ann-Sofie ska börja läsa i Göteborg, start måndag om två veckor. Det hade varit ett annat problem om hon skulle läsa här, eller i Stockholm kanske, då hade du inte ens sagt nåt.

Med start om två veckor!

Fornsvenska, eller nåt liknande, och nu skulle du till att följa efter.

Jag gillade aldrig dom här stolarna. Dom mjuka dynorna med tomatsås kvar på – mörka skorpor som gnids av mot jeansen.

Rariteter, sa du.

Ärvda av någon som du aldrig lärde känna.

Sedan släktforskade du.

Det är ju lagom löjligt.

Det är ingen minsta jävel som bryr sig om ålderssmälta dagböcker från förtitre i Värmland, så länge föremålet klamrar sig i livet. Men folk dör. Vem som lever eller inte, det är ointressant. Jag har aldrig lagt färg i håret, jag var så här ljus redan när jag kom. Såg ut som en liten pojke, luggen på mej var genomskinlig. När jag rakat smalbenen växer det ut på den andra dagen, det syns inte att det är stubb först, det är som jag gnuggat mej med silvergrus, men jag håller efter varje måndag o fredag, inte för att vara len, vem bryr sig om det lena, aldrig du.

Hela vägen till Göteborg, fyra timmar med tåg. Dom tar inte kort i bistron, inte sist jag åkte. Ibland tar det fem timmar… fast vad ska jag dit att göra! Jag och hon har aldrig setts. Ann-Sofie, kan man heta det? Gammelsvenska, kan man läsa det? Jag har ingenting där jag vill göra! Och du sa att jag fick behålla två av stolarna. Har jag nånsin sagt att jag har tyckt om dom? Det var inte jag som spillde. Vet inte ens om jag var hemma den gången. Äter inte ens krossade tomater. Du satt där, på den här stolen här, och sa att jag kunde behålla den. Jag har vetat om henne i flera månader. Jag har inte brytt mig om henne! Det är ju till mej du kommer hem om kvällen. Fast den där gulflagnande sperman du hade under skärpet en gång… Jag berättade inte ens för min syster. Vem tror du hjälpte dej att renskriva gammal släktskit? Det var jag som gjorde! Vem vet vad hon gjorde? Ingen bryr sig vad hon gjorde! Jag undrar ingenting! Det fanns ingenting att få reda på. Nån storbonde i början av nittonhundra, och nån storbonde innan han. Dom plockade älgbajs och sålde halsband av.

Du satt på stolen närmast väggen, det var vanligtvisast min plast, därför minns jag det.

Det har torkat in något här… sa du och gnussade handflatorna mot dynan och du blev fläckig.

Till Göteborg, sa jag, till Majorna, till Avenyn.

Nä, sa du, vi har ju inte hittat nåt än.

Du vet ju hur det blåser där i november? sa jag.

Ja, men vi ska ju åka till Teneriffa på vintern honåjag, sa du och du sa det som att det var nästan överdrivet tråkigt. Som att det här inte var döden för mej bara för att, vadå, jag inte ansträngde mej att bråka om det?

Santa Cruz, sa jag.

Alltså, sa du, om kursen hölls i det här området hade vi ju säkert stannat här.

Hur mycket tar du med dig nu på en gång?

Tantens gamla dagböcker, dom har jag redan packat. Jag vill veta mer om hennes liv i Värmland.

(Här nånstans skulle du till det där stället du kallade för jobbet så du flöt av stolen, gnagde i dig det sista apelsinköttet från juicen, bleknade, tonade ut vid tamburen).

Men vi har ju redan läst i dom? Vi?

Honåjag kanske ska läsa dom en gång till tänkte vi, behåll dom två stolarna vid fönstret du, du och jag kanske missade nåt, jag kan ta den här som är kladdig.

Ja, sa jag.

Eller förresten – ta alla fyra.

Men tanten då! Rariteterna!

Äsch, sa du, hon är ju redan död. Vi vill ändå helst köpa nytt.

Ja, sa jag.

Men jag kommer ju hem ikväll, sa du medan du fällde upp paraplyet till hälften. Lena. Visst vet du det?