Om du fick välja mellan att vara polare med antingen Bamse eller stygga Vargen är nog valet ganska självklart. För snällhet uppskattar vi ju alla.

Eller, gör vi verkligen det?  

Att vara snäll kan nämligen vara något av det mest otacksamma som finns.  

Folk gillar ju att bli bemötta av snällhet. Så är det ändå inte lite konstigt hur illa många i sin tur verkar behandla dem snälla tillbaka? Det där inbankade gamla mantrat ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad” verkar bara gälla för vissa. Det är som att vi lever i nåt slags socio-feodalt samhälle där likaberättigande och gott bemötande endast är reserverade för speciellt privilegierade individer. De empatiskt utsvultna bönderna ger all sin snällhet till de självupptagna och emotionellt utsugande adelsherrarna som girigt tar emot, utan minsta motprestation.  

Inte bara ekonomiskt lever vi i en värld som är baserad på utnyttjandet av de mångas lidande för att kunna skapa en välfärd och trygghet för de få. Vi lever också i en värld där somligas sociala välfärd och emotionella trygghet är direkt beroende av utnyttjandet av de empatiska, kärleksfulla och självuppoffrande.
Det är inte någon slump när vissa människor lyckas, mår bra eller tror på sig själva. Det är inte bara deras egna Herkules-lika inre styrka och medfött goda omdöme som tagit dem till den punkt de står på. De har fått hjälp dit. I alla fall minst en person i deras liv har överöst dem med kärlek, stöd och pepp. Alla har de haft någon vars totala utplånande av sig själv har utgjort bränsle för dem att växa sig starka.  

Men vem älskar den kärleksfulla? Vem stöttar den stöttande och peppar den peppande?
Vem är snäll mot de snälla?  

Verkligheten ser inte ut som i Bamse.
I verkligheten är Bamse faktiskt rätt så ensam.
I verkligheten blir Bamse aldrig tackad eller visad någon uppskattning av sina vänner som ändå bara verkar intresserad av hans sällskap när de behöver hjälp med något. I verkligheten så är Bamse utbränd för andra gången, sjukskriven och SOC krånglar. Han kan knappt ta sig upp ur sängen om morgnarna för allt känns så hopplöst och ensamt och allt är bara som ett enda stort svart mörker som aldrig verkar vilja ta slut.
Och mitt i allt det här så kan inte ens den där snåla farmor-kärringen understå sig att laga några sketna pannkakor åt honom.  

I en sådan verklighet vill i alla fall inte jag leva i. Där de som är trevliga, ställer intresserade frågor och håller om när någon gråter och alltid ställer upp när det behövs som allra mest är de som förlorar. Vi mår ju så bra och får vara oss själva med dem. Vi kan pusta ut. Leva ut. Blomma ut.
Inte som med andra. När vi måste leka det där spelet. Krypa för de egoistiska, hävda de självhävdande, blåsa upp dem uppblåsta och hämma oss själva för att de ohämmat ska kunna härja runt som de vill i livets mingvas-butik.
När vi möter de snälla så blir vissa av oss nästan lite hänsynslösa, men inte medvetet eller för att vi tycker illa om dem.
Det är nog så att mitt i euforin av att få känna sig trygg, säker och omtyckt glömmer vi bort att ge något tillbaka till de som fick oss att känna allt det där från första början.
Också det att vi å ena sidan ser de snälla som mesiga dörrmattor som vi kan torka av oss på närhelst det passar. Men att sen å andra sidan se dem som övermänskliga superhjältar utan egna behov eller krav på sin omgivning.
Inget av det där är såklart sant. Snälla människor är människor. Och alla människor behöver kärlek.

Så snälla, var lite snälla även mot de snälla.
Låt verkligheten få bli precis som i Bamse. Där världens snällaste björn alltid vinner.