Det allra första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag tänker förebild är ordet stark. Som förebild ska en ha en STARK personlighet, STARK karaktär, en STARK vilja, en STARK berättelse och gärna också vara STARK i den rent fysiska bemärkelsen. Som Pippi. Det är väl ändå en solklar förebild om någon? Och då räcker det liksom inte med att bara ha Pippis framåtanda och kavata attityd utan du ska också helst vara kapabel till att kunna lyfta en hel häst med dina bara händer. Sen skadar det ju inte om du råkar vara lika snuskigt och orealistiskt rik som Pippi heller.

När vi tänker förebild är det knappast Lille Skutt som kommer upp som självklart förslag. En nervös, räddhågsen, socialt tafatt liten krabat, till synes helt utan civilkurage, som lubbar järnet vid första tecken på fara. Svag både psykiskt och fysiskt. Nä, inte särskilt empowering precis. Vad är väl det att se upp till? Men jag tror att vi inte bara behöver dem starka som förebilder. Utan även dem svaga. Kanske i synnerhet dem svaga. Det finns trots allt redan en så stor press på oss att vara starka, i sinne, kropp och själ. Du ska veta vad du vill, ha en deffad mage och inte falla för världsliga frestelser.

Aura full av övertygelse och pondus, istället för nervöst flackande blick i fikarummet när en ska berätta vad en gjorde i helgen. Poweryoga och avokado på knäckemackan istället för skamsen morgoncigg på balkongen och tio situps i månaden efter att ha bestämt sig för att komma i form för sjuttioelfte gången (och misslyckats lika många gånger). Oavkortat skänka alla sina pengar till stödorganisationer istället för att gå lite snabbare när en går förbi en tiggare och inte ger någonting, fastän en har småpengar på sig, och skäms för sin snålhet men slänger ut ett stelt ”hej” för att försöka låtsas att en inte är stel och snål.

Ni vet, sådär som de flesta av oss är. Men som de flesta av oss kanske inte skulle erkänna.

Alla ljuger vi ibland om oss själva. Om våra liv, vår framgång, våra arbeten, vårt umgänge, vår ekonomi, våra förhållanden, vår kost, våra rutiner, ja listan kan göras evighetslång. Eller, det är nog snarare så att vi tar sanningen, blåser av den värsta skiten, putsar upp den. Ställer den någonstans i smickrande motljus och får den att se bättre ut än vad den egentligen är. Och när allt vi ser omkring oss är photoshoppade, skeva, uppdiktade verkligheter finns det till slut ingen annan. När allt vi ser är lögn blir det till slut en sanning. Hur mycket vi än vet att det faktiskt bara är rent hittepå.

Trots att vi vet att om vi bara skrapar lite grann på ytan på varje människas fasad, så kan den falla isär och komma att visa en annan bild, en bild som i många fall vi inte alls kunde vänta oss av just DEN personen. ”Men den som är så glad/vältränad/perfekt/har snygga tänder/lycklig gift/och har precis allt i hela vida världen. Inte kan väl den…?!”

Ja, vi känner alla igen det där. Det är så oväntat att det är väntat. Mycket av det vi gör är inte rätt. Varken mot oss själva eller andra. Men det är heller inte rätt att lägga skam och skuld över våra beteenden. Självklart kan vi bättra oss. Självklart kan vi nå en förändring. Men jag tror att det rätta sättet att göra det på inte är att försöka så hårt, att inte hela tiden vara stark och felfri. Jag tror att första steget till att kunna göra en förändring till det bättre är att våga erkänna våra fel och brister. Fullt ut. Vi kan bara bli riktigt starka om vi först vågar vara svaga. Kanske till och med lite stolta över det ibland också.

Jag är nämligen svag. Inte hela tiden, men då och då, precis som vem som helst. Och jag står för det.

Så det kanske är dags att vrida blicken från Pippi och hennes fräkniga go-getter-attityd, kappsäck med pengar och onaturliga hästlyftarstyrka och istället rikta blicken mot Lille Skutt för en stund. Jag tror nämligen att vi har en hel del att lära av honom.