Fem

femton

tjugo

steg till balkongen

”Mon chérie”

säger du med ett nästan fullständigt felaktigt uttal

och sveper med handen sådär tillgjort

leker västeuropé

som du bara gör när du är full

och står på balkongen

vilket du alltid gör när du är full

och försöker göra dig mer spännande än vad du är

Rödvinsstänk och illmarigt pillemariskt glimten i ögat-blänk

Inget av det gör någon skillnad

kan inte ändra

inte hindra de fem

femton

tjugo steg det tar för mig att ta mig till balkongen

och kasta mig ut

och mitt i språnget sveper jag med handen

sådär sorgligt tillgjort

som en västeuropé

som har tröttnat på att försöka göra sig själv mer spännande än en är

Det blir mitt sista tecken

som bara du förstår

”Mon chérie”