Hej.

Vi har inte träffats än. Eller så kanske vi aldrig möts. Men jag skulle ändå vilja säga några ord. Har du tid att lyssna? Idag är dagen då jag tänker på dig lite extra. På vem du hade kunnat bli om jag hade gett dig chansen. Om jag en dag hade vågat öppna mina armar och säga ”Välkommen hit.” Välkommen till världen. En värld som inte alltid är särskilt snäll, som inte alltid hade varit skonsam mot dig. Men som lika ofta kan vara fylld av glitter och små lyckofåniga mirakel. Bara en letar lite extra noga.

Om jag hade haft foton av dig vet jag precis vad jag skulle se. Skrapsår på knäna, glugg i tänderna och prinsesskronan på sned. Och världens vackraste, busigaste, ärliga och smärtsamt godhjärtade leende. Så att en ser hela gluggen. De skulle reta dig för den där gluggen. Kalla dig för ”myntinkastet” eller ”kaninfejs” eller något annat puckat och elakt. De skulle börja behandla dig illa, ignorera dig, frysa ut dig, börja provocera fram reaktioner ur dig och tycka att det var roligt när du försöker stå upp för dig själv eller börjar att grina. För du är ju så, så känslig.

Och du skulle bli så, så ledsen. Flera nätter skulle du ligga och gråta i mitt knä för att du inte förstår. Inte förstår varför du inte får vara med. Inte förstår varför just du är annorlunda. Inte förstår vad du har gjort för fel. Och det skulle döda mig inombords. Jag skulle vilja slita alla de som skadat och som kommer att skada dig i stycken. Jag skulle vilja släppa en bomb i skallen på varenda en av dem. Utplåna dem, såsom de utplånat dig.

Det skulle döda mig. Att behöva se dig växa upp, när prinsesskronan av plast byts ut mot en stöpt i orimliga förväntningar och krav. Som du och din omvärld gemensamt hjälpt till att bygga. Prinsessan kröntes och blev prestationsprinsessa. Och sen isdrottning – iskall och stängd för omvärlden. Ler inte längre sitt fantastiska gluggleende. För du vågar inte.

Du kanske börjar jiddra med maten, svälter dig själv, tar på alldeles för mycket kajal, skär dig i armarna, stannar ute för sent om nätterna, börjar umgås med fel folk, börjar förälska dig i fel folk. Ger ditt trasiga lilla hjärta till vem som helst, i hopp om att någon ska laga det men får alltid bara tillbaka det, söndertrampat och med en ny spricka för varje gång.

Du skulle glida längre och längre ifrån mig, tills jag till slut inte känner igen dig. Tills den lilla prinsessan som du en gång var, som var så stark och så svag på samma gång, försvinner. Tills du gräver ner henne i marken och jag tvingas gå på hennes begravning.  Men hon skulle inte vara död. För hon är en superprinsessa. Och superprinsessor dör aldrig. De bara vilar lite. Gömmer sig lite tills det farligaste har gått över.

Jag vet att hon kommer att komma tillbaks. Kravla sig över stupet som de slängt ner henne i, klösa sig fast med lillfingernaglarna och resa sig upp på skakiga ben. Som en nyfödd, stapplig kycklingunge som precis sett ljuset för första gången. Det kommer ta ett tag. Att vänja dina ögon vid ljusets bländande sken igen, men till slut så kommer det att gå. Till slut så kommer du att kunna se klart igen. Och det där leendet som så länge varit utsuddat börjar återfå sina konturer. Så att en ser hela din underbara, skeva, fantastiskt vackra glugg.

Jag hoppas att du aldrig ska behöva känna dig begränsad på grund av ditt kön. Aldrig förnedrad, förhindrad, förtryckt eller förgripen på. Jag hoppas att du kan bära din kvinnlighet som en dyrbar gåva i dina händer och vårda den ömt, men precis lika gärna skita i den totalt. För det är inte den som gör dig till dig. Jag hoppas att du klär dig i knästrumpor, rosa tyllkjol och glittersmink på kinden och skrattar högt och bubbligt den ena dagen, för att klä dig i flanellskjorta, trasiga kängor och går omkring osminkad och butter, den andra.

Jag hoppas att du i ett andetag andas ut så mycket sprudlande och underbar kärlek på din omvärld, men lika gärna kan spotta ut vass kritik och ilska mot alla dem som förtjänar det, i nästa. Jag hoppas att du blir en krigare. En krigare som vet när det är dags att slåss och när det är dags att förlåta. Jag hoppas att du blir den starkaste av dem starkaste och den svagaste av de svagaste. Bär på den största, hybrisartade, mest ostoppbara kraften och den minsta, sköraste och mest ovärderliga känsligheten i samma kropp. En försiktig liten virvelvind som vet precis vad hon vill och ibland inte ett dugg.

En riktig liten superprinsessa.

Och det gör nog inget om du finns eller inte, min älskade lilla dotter. För superprinsessor dör aldrig.