Att åka norrut för att vågsurfa, när man bor i ett land på den här breddgraden, kan för många verka bakvänt. Eller rent av idiotiskt.

Förutom att spendera timmar i det 12-gradiga vattnet kan du lägga till boende i tält; dvs ingen dusch att värma sig i, inget ställe att byta om på, ingen toalett att besöka eller kök att laga mat i.

Att åka till Lofoten har legat på både min och min brors bucketlist sedan bilder på arktisk surf började florera i sociala medier. Fina vågor finns det världen över, även om många associerar det med palmträd och tropiskt klimat. Givetvis hoppar vi inte i vattnet i bikini och badshorts, tjocka våtdräkter av neopren med huva, handskar och skor täcker in hela kroppen utom ansiktet.

Vi svenskar är ganska bortskämda med att ganska enkelt kunna resa utomlands

-både mat och boende är billigare än i hemlandet.

Men när det gäller att passera norska gränsen så blir det definitivt inte billigare.

I takt med att bergen blir brantare, vägarna smalare och bensinmackarna färre så finns det till slut inte så mycket att välja på. Man får köpa en torr bulle till frukost för hundra spänn. Typ så.

Utan att överdriva så kan priset på varor vara det dubbla i jämförelse, lägg sedan till differensen mellan norska och svenska kronan.

Men i gengäld en oslagbar natur.

Att vakna i frisk luft omgiven av gröna berg, ett stenkast från havskanten med kristallklart vatten och vågor som rullar in, är för mig helt oslagbart.

Att äta konserver, skita ute och slippa duscha några dagar är endast befriande i detta avseende.

Väl på plats möter man ofta likasinnade individer med samma idéer, så även denna gång.

Lyckan är total när man får dela detta med nyfunna vänner, det fyller en inifrån och chansen är stor att man ses igen, utan att tid och plats uttalats.

För att göra denna resan möjlig rent ekonomiskt var vi tvungna att leva på en liten summa pengar. Och det fanns inget där jag saknade, förutom möjligtvis en hamburgare.