Fotograf: Mija Åhlander

 

Journalistik – Prosa – Mija Åhlander –

På lediga stunder reser jag i krig

 

3/7 Emstek Tyskland

Fri hastighet genom Tyskland, fri hastighet på autobahn. Varför? För att passera så snabbt som möjligt? Emstek, ett stopp i ett sömnigt samhälle. En avstickare från pulsådern som pumpar oss ner genom Europa. Ingenting särskilt med det. Bara en övernattning på väg till Amiens. Ändå! Ändå spökar hundra år gamla pojkar på väg till Sommes slagfält och 20 år senare vålnader av pösmagade nazister. Jag sover inte gott på de fluffiga bolster som vaggar de andra hotellgästerna till sömns. Vakar och väntar på morgonen. Checkar ut. Rullar långsamt ut ur den svåra drömmen tillbaka till motorvägen.  Bakom de prydliga fönstren med stärkta, vita nylongardiner och sidenblommor döljer sig förflutna, förvridna patriarkala sinnen som tyranniserar de böjda, de hunsade och de tuktade. Nazister som överlevt, tagit sig igenom, fortsatt. Jag ser sekvenser ur ”Den enfaldige mördaren” innanför mitt pannben när jag programmerar om min GPS. Varför? Hur länge bär man skuld och vilken är i så fall min att bära, lägga ifrån mig eller lämna vidare? Vad kan jag svära mig fri från? Jag som inte var född i detta land när krigen stampade fram över människor.

4/7 Amiens Frankrike 

Det är här man försöker skapa en mening över misstagen som gjordes. Feltolkade ordergivningar och sedan tillbaka över fälten, kontraorder som sände oss alla i döden, även vi som för tillfället överlevde. Vad gjorde man i skyttegravarna den 12 november 1918? Dagen efter det att kriget tagit slut, när allt som var kvar var tystnad. Var det en slump att Wittgenstein skrev Tractatus i skyttegravarna? En text som fortfarande försöker tolkas och förstås. Ett krig som ingen begriper. ”Mitt språks gränser är min världs gränser.” skrev han. Men om hela världens gränser sprängs i bitar framför ögonen på en, vad har man för språk kvar?

När allt hade tystnat. Frågade man då efter en mening? Överallt längs vägarna vajar röd vallmo, symbolen för hågkomst – växer överallt utom på kyrkogårdarna och kring minnesmonumenten. Där får ingenting växa vilt, ingen sorg, ingen ilska, ingen förtvivlan. Bara röda pappersblommor bundna i kransar. Där ligger knotorna vid vit marmor, ”Known unto God” inhugget i sten. Hur många 18-åringar behöver Gud känna. Får han aldrig nog? Kunde han inte bara låta dem leva? Hit kom de marscherande i raka led, dog i kaos och oreda för att bli begravda i raka led. Raka led åtminstone för oss här på ovansidan. Vi som är kvar.

7/7 Courseille sur Mer 

D-dagen. Ett annat krig, samma döende. En livs levande veteran. 93 år med vattniga ögon, basker, svart kostym och alla ordnar på bröstet. Vi applåderar honom, klappar i händerna över det faktum att han fortfarande lever. Han måste ha tänkt att vi var idioter, snälla idioter, som han hade överseende med. Han ursäktade sig med att hans tåg, ett litet vitt turisttåg, skulle gå om 5 minuter. Den 6 juni 1944 verkade aldrig vara längre bort än 5 minuter, inte för honom, inte för oss. Man har orkestrerat minnet av kriget ytterst noggrant, här finns något för alla, för skolbarn, för uniforms- och vapennördar, för kvarlämnade familjemedlemmar, för oss som påstod neutralitet, för oss som skäms. Hjärtnupna bilder på möten med civila i sönderbombade hus, unga ansikten med gamla blickar och en cigarett i mungipan, de trötta resignerade blickarna från tyska fångar när allt är över. Och dessa kyrkogårdar, ”Known unto God” igen! Fick han inte nog förra gången? Hur många världskrig behövs?

Mer krig – amerikanska krigskyrkogårdar vid Omaha Beach. Störst naturligtvis – USA:s – enda kyrkogården med beväpnade säkerhetsvakter och väskan skulle igenom röntgenmaskinen. Befriare, begravda, lever under hot.

14/7 2013 Niederbronn-les-Bains Alsace 

Vad är nationalitet? I detta gränsland som bytt nationstillhörighet flera gånger under 1900-talet. Denna kväll – stor pompa, borgmästaren, trikoloren, militär, blåsorkester, medaljer och tal till brandkåren för hjältemodiga insatser. Folkdräkter och fyrverkeri med franska sånger i högtalarna. Patriotism i denna landsdel, fransk, tysk eller mitt emellan? Dagen därpå. Jag vandrar ut ur byn och uppför en sluttning till tyska krigskyrkogården. Den finns på nåder nu när landet är franskt. Såsom fransmännen fanns på nåder när marken kallades tysk. Här ligger de begravna, de tyska pojkhalvor som blev utkastade i krigets slutskede. De ligger inte under vita marmorkors, nej här är korsen grå och inte riktigt så korsformade heller. Inte riktigt kristna soldater här, inte riktigt tydliga kors, bara en svag antydan i gravstenarnas utformning. Så tungt att dö för en galnings idéer när de andra fick dö för demokrati och frihet. Ligga här bortglömd, borttappad till ingen nytta, ligga och vara död och skämmas. Hur tydligt skriver inte segraren historia. Här läggs kransarna i ett slutet kapell som avsiktligen ekar av besökarnas skygga viskningar. Historien består, precis som universums mörka materia, till nittionio procent av skygga viskningar.

Min ledighet är slut.