Fotograf: Mija Åhlander 

Skönlitteratur – Prosa – Mija Åhlander – Lukten av en resväska

 

Romanutdrag:
Gick man uppför trappan till övervåningen så knarrade det på sista steget där det rena träet slitits fram ur tre lager färg. Till vänster fanns en övertapetserad sneddörr som gömde en vindsgarderob. Där, längst in, stod resväskan. Det fanns en speciell känsla av gamla tider när den öppnades. En lukt av äventyr. En fjärran tid, fylld av minnen och händelser.

Hallen på övervåningen hade inte plats för mer än ett litet rangligt bord och en stol framme under takkupan. Ställde man sig på stolen och tittade ut såg man ner på landsvägen som skymtade mellan äppelträden. Därifrån kunde man också se järngrinden som ledde ut från trädgårdsgången. En grind som alltid hölls stängd. Det var den lilla stigen bakom syrenbersån som tog människor ut i världen och det var den stigen som ledde resväskan bort och samma stig som tog den hem igen.

 

Resväskan är i brunt läder med remmar som går att spänna runt om. Lädret har blivit torrt och sprucket i ytskiktet. Kvaliteten är ändå så hög att skicket lätt skulle kunna återställas med hjälp av sadelolja. Handtaget, överdraget av läder, handsytt. Hörnen är förstärkta. Låset, spännena och gångjärnen i mässing. Inuti har den ett randigt sidenfoder i vitt och ljust nougatbrunt och det finns spännband som kan användas för att hålla kläderna på plats. Adressetiketten hänger i sin läderrem. Där finns inget namn, istället är det en riven biljett för andra klass, med avgång från Helsingborg till Varbergs järnvägsstation. Men än är vi inte där, än är resväskan bara ett ting i ett skyltfönster.

”Jag ska använda pengarna till att se mig omkring. En riktig långresa.”

Astrid vänder sig lojt om. Hon låg på den vinröda schäslongen som stått framför kakelugnen i det mörka biblioteket så länge hon kunde minnas. Medan hon sträcker på sig och gäspar slänger hon ett öga på golvuret som visar att kvällen snart är här. Hon och Vivianne har tillbringat eftermiddagen inomhus eftersom ett iskallt och mycket vått vårregn gjort det omöjligt att ge sig ut. Vivianne sitter uppkrupen vid fönstret med en stor sjal om sig, röker och sippar på en kopp te som redan kallnat.

”Hur lång är en långresa? Du har ju fått loss pengar för att klara dig i ett helt liv.”

”Knappast. Pengars värde min söta vän är opålitligt och livet är förhoppningsvis långt, längre än en långresa.”

”Men de är helt och hållet dina egna? Inga restriktioner?”

”Nej, ingenting. Bara jag, en myndig människa och ett bankkonto med söta slantar som tant Louise lämnat efter sig. Mycket irriterande för resten av släkten. Vi kommer nog inte att ha några fler kusinträffar efter det rabaldret.”

”Och alla de pengarna hade hon gift sig till?”

”Ja, och lyckats behålla. Till skillnad från männen.”

”Så nu reser du?”

”Ja. Mamma är fullkomligt rasande men vad kan hon göra. Helst skulle jag stannat hemma, gift in mig lite snyggt med någon advokat eller läkare. Hon är ju väldigt förtjust i titlar och tants pengar skulle ge mig en hygglig position på marknaden.”

”Du skojar. Inte tänker hon gifta bort dig, sälja dig till högstbjudande.”

”Nå, du hör själv. Visst låter det intressant med din formulering. Hennes är bara lite mer invecklad. Sen har hon antytt att en slant till min bror inte skulle skada heller. Han verkar ha spekulerat bort så pass att det till och med viskas om ett byte från den våning de har till en mindre. Men det heter att de vill leva modernare. Pytt säger jag. Min bror älskar att pingla på den där fåniga klockan och beställa fram kaffe av flickan i köket. Men snart är det nog slut med det och mina pengar kommer han inte åt med mindre än att han slår ihjäl mig.”

”Så du reser?”

”Ja, jag reser. Följ med upp på rummet ska du få se. Jag har köpt en urflott resväska. Den ropade mitt namn när jag gick förbi skyltfönstret.”

 

Resväskan lämnar huset utmed landsvägen tillsammans med Astrid en ljusgrön försommardag när lönnlöven precis har lämnat sitt första nyfödda stadie av gulgrön klibbighet.

Det fanns en längtan i stegen som inte gick att visa, därför var hon tvungen att gå mycket rak i ryggen och sätta den ena foten perfekt framför den andra i avmätta steg. Helt enkelt för att inte börja galoppera utmed landsvägen, ner mot stationen där morgontåget snart skulle komma in och ta henne med. Först till bytet vid den större järnvägsknuten, sedan vidare till Göteborg, för att där stiga ombord på nattåget ner till Helsingborg och över till kontinenten.

 

Tåget, det där första, var som ingenting. Bara det gamla hemvanda. Från föräldrahemmet, fädernesgården. Den plats som aldrig blev tillräckligt fin för mamma. Men bytet mot Göteborg, ett riktigt tåg som inte masade sig fram från mjölkbord till mjölkbord, det var något annat. Något i mammas smak. Astrid hade fått hjälp upp i vagnen med resväskan av en artig stins. Hon hade valt att resa litet, bara denna underbart lovande väska, en handväska och en lite större portfölj med axelrem för resehandlingar, skissblock och guidebok.

För husfridens skull hade hon lovat att besöka sin bror och svägerska innan hon for vidare. Ett löfte hon inte skulle hålla. Hon hade tänkt ut en skicklig undanmanöver när hon kom till Göteborgs station. Snabbt hoppade hon av tåget, smet så kvickt hon kunde in i stationsbyggnaden och fattade posto bakom en pelare. Därifrån kunde hon se sin bror med fru irra fram och tillbaka utmed perrongen. Hon såg hur de försökte kika in i vagnarna och till sist frågade en av konduktörerna som pekade i riktning mot den stora utgången och nickade ivrigt. Det var antagligen hennes brors beskrivning av henne som stämde in och konduktören hade sett henne rusa genom stationshuset. Bror med fru löpte som en siamesisk hare tillbaka i sina spår och ut på gatan för att fånga en taxidroska. Nu trodde de att hon hade åkt hem till dem och gjorde allt för att hinna upp henne. Väldigt vad eftertraktad hon blivit sedan det där testamentet ramlat ner i huvudet på henne. När hon såg bilen försvinna runt hörnet gick hon lugnt fram till biljettluckan och köpte en enkel till Varberg. Innan hon steg på skickade hon ett telegram till sin bror, att hon varit där men ingen var hemma. Det var nu den riktiga resan började.

 

Värmen nådde in i kupén, trots att hon fällt ner fönstret en bit så kände hon en tunn hinna av svett på överläppen. Där fanns inga medpassagerare så hon knäppte upp blusen i halsen, sparkade av skorna och la upp fötterna på sätet mitt emot. Skamligt skulle hennes mamma kalla det, men hon var ju inte där och kunde således inte ha några åsikter. Astrid skakade lite på kjolen så att det skulle fläkta lite upp på benen och hon plockade upp en kvarlämnad dagstidning som hon viftade med framför ansiktet. Men snart slappnade hon av och handen föll ner på sätet bredvid. Spänningen i att ge sig av och att lura brodern hade tagit på krafterna och hon föll i halvslummer i den vaggande tågkupén. Utanför fönstret passerade försommarstinna ängar som ännu stod på tillväxt fram till midsommar och björkskogar som var saftiga av saven som kavat sig upp för stammarna och ut i varje litet lövs ådernät. Hon somnade och vaknade inte förrän tåget stannade på Varbergs station. Den sena eftermiddagen, snuddande vid kvällningen, tog henne i örat och fick henne att ställa sig frågan varthän. Stadshotellet så klart som låg där så väl förankrat. I sin röda knubbiga kubb gjorde det sig klart för att ta emot främlingar på resa. Ett rum med utsikt mot parken, ett bad, en lätt måltid i restaurangen. Kunde hon bli mer världsvan än så här?

När hon kröp ner i sängen mellan de stärkta lakanen så knarrade sängbottnen, nedlegad av tidigare gäster. Hon hade öppnat fönstret på glänt, kunde höra den sista fågelsången för kvällen och några röster på håll. Kanske studenter, ungdomslycka och oförstånd. Hon tyckte om att ligga där, betrakta på avstånd, lyssna genom en fönsterspringa. Det var vad hon skulle göra på resten av resan. Undvika alltför mycket folk. Undvika att tvingas var trevlig och social. Inte hamna i sammanhang där hon skulle bli tvungen att klä om till supé eller släpa runt på en klänning för cocktail. Nej, arbetskläder, vida byxor, en kjol som man kunde sträcka på benen i, en ärmlös klänning, några praktiska och lättskötta blusar, en bra jacka och en hatt. Och det hon låg i nu, en slirkig nattskjorta i siden, en herrmodell som räckte henne ner på halva låret. Ingen korsett, inget som stängde in.

 

Livet var inte ett kroniskt, statiskt tillstånd. Inget som väntade på att få börja. Det passerade förbi henne i en rasande fart men arvet hade gett henne en möjlighet att hänga med i tempot. Istället för att leda en punkterad cykel uppför en brant backe så åkte hon nu på frihjul utför på en jämn och bred väg. Det enda hon skulle vara tvungen att ta i beaktande var när, hur, och på vilken plats, hon skulle rasta. Varberg kunde vara värt en extra dag. Om inte annat för att bli hemma i känslan över att vara sin egen och inte behöva rätta sig efter någon annan, inte behöva fråga någon annan än sig själv om råd.