Fotograf: MIja Åhlander 

Skönlitteratur – Utdrag ur fantasyroman – Mija Åhlander – ”Molriomskogen”

 

Det är väl meningen att man i sin djupaste nöd, när man är ensam, hemlös, hungrig på bröd och kärlek, det är väl då man ska hitta det försvunna. Hitta det som man inte visste fanns, det väl dolda, det som väntat på att man skulle slå i bottenmörkret, innan man vänder upp, mot ljuset.

 

Mörkt var det. Inuti Mimisa snurrade ett mörkt, blåsvart hål runt en liten glödande punkt av hunger. Hon kunde inte dra sig till minnes hur länge hon varit utan mat. De senaste dagarna hade flutit ihop. Sen hon blev lämnad ensam fanns ingen som kunde hjälpa henne att hålla räkningen på tiden. Ikor hade varit den siste, den siste som lagt sig ner vid sidan av stigen och med en svag handviftning manat henne att gå vidare utan honom. Manat henne att lämna honom att dö i fred när det nu inte fanns någon hjälp att få.

Så här låg hon nu. Ingenting kände hon igen. Den långa vandring hon och de andra gett sig ut på hade öppnat upp helt nya omgivningar för henne. All den kunskap hon hade med sig var bortkastad här. Slätten som hon kom ifrån, där visste hon hur man skulle hitta mat. Hon hade haft kunskap om vilka djur som fanns, hur regn och sol, vind och vatten bar sig åt. Allt det var till ingen nytta här i en mörkgrön skog där träd, större än hon någonsin kunnat föreställa sig, stod som ointresserade vakter runt henne där hon låg på marken.

Var det så här att dö? Ligga så här med det malande hålet i magen och titta upp på stjärnorna genom trädgrenarna. Stjärnor som långsamt höll på att blekna när natten gick över till tidig gryning. Trots att hon varit så trött kunde hon inte säga att hon hade sovit. Istället hade hon svävat mellan vakenhet och ett slags drömtillstånd där hon stundtals trott att de andra var med henne. Då hade hennes sinnen skärpts, men så fort hon försökt få tag på någon av de gestalter hon tyckt sig se hade de försvunnit. Rädslan och saknaden hade gjort henne tillräckligt vaken för att inse att hon nu var helt ensam. Hon hade frusit under natten men nu kände hon det inte längre. Det var som om hela hennes koncentration snurrade allt snävare runt den lilla glödande hungerbollen. Samtidigt som hon längtade efter att få i sig något, mat eller dryck, så var det som om det egentligen inte rörde henne. Det var som om hon var någon annan, någon som stod bredvid och tittade på, medan hon låg där och dog.

När de första gryningsstrålarna gled ner för trädstammarna och drog tunna gulröda stråk i det långa gräset kände hon hur den sista livsgnistan blossade upp. Även om hon visste att hon skulle dö nu så ville hon inte. Inte nu när solen steg, inte innan hon fick veta om det fanns någon annan levande människa kvar. Från att ha legat på rygg rullade hon långsamt över på sidan och drog några av de långa gröna grässtråna intill sitt ansikte. Hon stoppade dem i munnen mellan sina sönderspruckna läppar, inte för att äta utan för att suga av varje liten daggdroppe de bar på. Mimisa visste att om hon måste få i sig vätska om hon skulle orka resa sig för att leta efter någon mat. Hur hon nu skulle kunna hitta någon mat här där allt var henne främmande? På slätten där hon fötts och växt upp kände hon igen alla växter och örter. De vuxna hade lärt henne. Hon hade vetat vad som gick att äta, vilka växter som var giftiga och vilka som kunde användas till mediciner. Hon kunde också fånga de smådjur som gick att tillaga och i floderna som rann över slätten fanns musslor och fiskar. Men här? Träden var överallt. Hur skulle hon hitta vad som gick att äta här?

Efter att ha stillat den omedelbara törsten sökte hon sig fram i gräset tills hon hittade den tygpåse som hon burit med sig sedan början av flykten. Den var stor, vävd i det randiga mönster av gult, grönt och brunt som varit hennes mammas favoritfärger. I början av den långa vandringen hade Mimisa knappt orkat bära den. Så fullproppad som den varit av mat och kläder, viktiga redskap och älsklingsleksaker. Nu såg den ut som ett dött djur som legat och torkat i solen och vinden. Alldeles tom och sladdrig, som ett för stort skinn utan kropp.

Hon öppnade snörningen och drog ut det som fanns kvar i den. Trots att hon känt efter flera gånger förut efter något ätbart så var det som om hoppet inte ville överge henne. Kanske hade hon missat något i väskan, något som hon skulle hitta nu när hon som bäst behövde det. Men nej, inget ätbart.

När hon vrängt ut och in på de tre facken så samlade hon ihop innehållet framför sig på marken. Där låg en kniv med ett handtag av horn. Handtaget var så utformat att Mimisa med en liten tryckning längst upp på knivskaftet kunde få upp ett lock. Skaftet var ihåligt och där kunde man förvara fröer och torkade örter. Bredvid kniven låg fyra buntar av tunt rep, två var skurna ur djurhudar och två var tvinnade av det sega gräs som växte ute på slätten. En eldsten som var hopbunden med en bit stål var jämte kniven det mest värdefulla hon hade. En liten skinnpåse innehöll några tunna, spunna trådar att sy med, två nålar och tre smyckestenar. Stenarna var en grönblå amazonsten, en rödrosa turmalin och en bit bärnsten. Sist var där en liten packe med kläder, en naturvit skjorta med broderier, en stor vävd sjal i grågrön ull, ett par byxor i mjuk mocka och en mössa i kaninskinn. Ingenting som gick att äta.

 

Plötsligt bröts tystnaden av ett oväsen från buskaget som låg mellan henne och den stig hon följt. Instinktivt sträckte hon sig efter remmarna till den tomma tygpåsen och slog med den omkring sig i ren skräck. Någonting kom farande mot henne och hon blev livrädd. Det flög rakt mot henne genom luften. Sedan kom något annat i full fart, något som slank förbi mellan henne och buskaget. Hon tyckte sig skymta den rödbruna pälsen på en räv. Inget att vara rädd för, inte än, men snart skulle hon vara alltför svag för att försvara sig mot även så små rovdjur. Hon hade i alla fall haft närvaro nog att vara tyst. Inte skrikit och lockat till sig andra rovdjur. Med skakande händer slätade hon till väskan för att lägga ner sakerna i den igen, hjärtat skenade i bröstet på henne och tog för ett ögonblick fokus från hungern. Det var när hon sträckte sig efter kniven och packen med kläder som hon fick syn på den döda skogsfågeln som räven hade jagat fram ur buskaget. Den måste ha släppt sitt byte när den fick syn på Mimisa. Nu låg fågeln där med öppna, döda ögon och den ena vingen bruten. Som om någon skulle komma och ta den ifrån henne kastade sig Mimisa över fågeln. För säkerhets skull vred hon runt det slappa huvudet en extra gång så att den verkligen var död och grep sedan efter kniven. Med ett snabbt snitt skar hon halsen av fågeln och höll upp över sin öppna mun medan hon försökte pressa ut blod. Den järnaktiga smaken som grep tag om hennes smaklökar gjorde att hon mådde illa men hon fortsatte tills det inte kom mer. Efter det började hon rycka bort fjädrarna på bröstet innan hon skar upp fågeln. Hon pillade ut inkråmet, lever och hjärta svalde hon utan att tugga. Smaken var vämjelig men samtidigt skrek kroppen efter mer. Blodsmaken gjorde att hon ville hitta vatten, saltet väckte törsten igen.

Hon packade ner sakerna hon sorterat i väskan och reste sig på skakiga ben med fågelkroppen tätt tryckt intill sig. Vilken riktning skulle hon ta? Var fanns vatten? Hon hade inte råd att leta allt för länge. Kunde inte riskera att förlora mer krafter. Försiktigt trängde hon sig fram genom buskaget och ut på stigen igen. Därifrån hon kommit fanns ingen bäck så hon fortsatte framåt. För att försöka mäta tid och avstånd inne i skogen bestämde hon sig för att räkna till tusen steg. Hade hon inte hittat något vatten då skulle hon försöka tända en eld och äta.

När hon tog steg 721 hörde hon ett stilla porlande. Hon stannade och lyssnade med hela kroppen på spänn. Jo, ljudet kom från vänster in i skogen. Ibland tystnade det och sen kunde hon återigen höra hur det kvillrade till. Törsten sköt upp genom hennes kropp som om den var ett rent fysiskt ting. Hon störtade rakt genom snåren och fäktade undan nedhängande grenar. Så såg hon en liten glänta öppna sig. En liten ansamling vatten föll ner för några stenar och bildade en damm. Hon slängde ifrån sig sin börda och la sig sedan på mage och drack ur kupade händer. Vattnets porlande lät som jubelsång i hennes öron och hon började ösa det kalla klara vattnet över sitt hår och huvud. Hon skulle bada senare men först äta. Med en djup suck satte hon sig upp och lät dropparna rinna ner för hals och nacke. Hon vände ansiktet upp mot solen som bröt igenom bladverket i gläntan.