Rummet I

Cigarettröken reser sig likt en grå, långsamt ringlande orm. Den samlas uppe vid lampan, fyller den och försvinner upp i mörkret.
Jag undrar om mörkret tar slut vid taket, eller om det fortsätter i det oändliga. Jag undrar om jag egentligen är kvar vid tågspåret. Om jag aldrig lämnat det? Om detta är en flykt från vansinnet?
Då jag sänker blicken, möter jag mannens betraktande ögon. Han askar cigaretten, höjer kaffekoppen till munnen, dricker och ler.
Vad ser han, då han tittar på mig? Undergång och mörker?
Han tar ett nytt bloss och ler igen.
”Berätta mer.”

 

 

 

Hunger

Jag inser att jag aldrig har förstått sann hunger. Inte innan jag såg vad den gör med människor.
Tusentals män vandrar runt innanför taggtråden. De vandrar i trasiga, smutsiga uniformer som om de är på väg någonstans. Utanför står jag och andra med gevär.
”Vi vaktar dem. Men de är för trötta för att fly”, säger Günter och flinar med bruna tänder. ”De vet att de är fördömda.”
”Varför går de runt hela tiden?” säger jag och tar emot en cigarett som Günter bjuder på.
”Om någon faller”, säger han, ”då äter de andra upp honom.”
”Äter upp?”
”Ja, äter upp”, säger Günter och tar ett bloss från cigaretten, silar röken mellan tänderna och ler.
SS marscherar i fiendeland  och sjunger djävulens sång. En vakt står vid Volga strand och nynnar denna sång.
Vid Volga strand marscherar vi. Svartklädda män med vita ansikten. Jag minns havet som blått. Här är det grått. Ett evigt lerhav från horisont till horisont, vart jag än vänder mig. Vi går och går, dag efter dag. Vem vet vart vi går? Vem vet vart vi ska gå? Vi följer den första i ledet och jag tänker… Vet han vart vi går? Tänk om den första i ledet är bakom mig? Tänk om han liksom jag bara följer?
Tillslut når vi staden i öst. Den borde falla. Ibland tror vi att den har fallit, ibland vet vi att den inte har det. Vi var svartklädda då vi gick ut. Nu är vi alla grå. Ibland vet jag inte om mannen bredvid mig är en fiende eller en vän.
Vad ska jag skriva till min mor, tänker jag… Ska jag skriva att himlen är blå och att fåglarna sjunger i trädens kronor. Att alla skrattar och kastar blomblad på oss. Jag ser ut över det grå landskapet, snurrar pennan mellan fingrarna och funderar. Mannen som sitter utanför tältet och dricker vodka är Günter. Eller är han det? Är han någon annan nu? Jag viskar hans namn. Han vänder sig mot mig och ler med bruna tänder.
Jag ser ner på pappret och tänker, vad ska jag skriva till min son?
I helvetet ser jag döda män stå på vakt. Frusna, snötäckta lik, som blåvita statyer. I helvetet ser jag svältande barn, deras hungriga, febriga ögon, deras små händer med knivar som skär fruset kött från de dödas kroppar. De svältande barnen med jagade blickar, ivrigt tuggande.
Himlen är blå. Fåglar sjunger i träden. De sjunger i träden trots att det är vinter. Det finns ingen sol, så de kan inte flyga söderut. Ryssarna har skjutit bort solen och stjärnorna från himlen.
Jag snurrar pennan mellan fingrarna, ser ner på det grå pappret och tänker, vad ska jag skriva till min fru?
Här händer inget alls. Jag är mätt. Jag mår bra. Jag älskar dig. Jag vet inte längre vem jag är eller vad som är verkligt. I morse var marken täckt av döda kroppar och det var svårt att gå. Men de var frusna som sten och inte så äckliga att trampa på.
Jag skriver inget. Istället sätter jag mig bredvid Günter och dricker vodka. Igen säger jag hans namn. Han ler, men tänderna är inte längre bruna. Han är inte Günter förstår jag nu.
”Günter är död, Carl är död, Max är död, Johan är död, alla är döda, du är också död”, säger han med Günters röst. ”Kvar finns bara jag.”
Jag dricker, röker och ser bakåt mot det grå pappret. Vågar inte tänka på att skriva.