Skönlitteratur – Novell – Mikael Mansén – Två flickor och en fågel

Fågelungen flaxade med ena vingen men den andra var stilla. Den lilla kroppen rasslande runt i mossan och barren. Desperat försökte den fly undan de nyfikna flickornas blickar. Linnéa såg på Maria och ruskade på huvudet.
”Den är skadad.”
Maria drog samman ögonbrynen.
”Nä, den har bara ramlat ur sitt bo.”
”Nej, den är skadad och vi måste avliva den”, sa Linnéa med ett leende.
Maria kände en klump i magen då hon betraktade det lilla livet som desperat försökte gömma sig under en mosstuva.
”Men om vi hjälper den till sitt bo, så kanske dens mamma kan hjälpa den?”
”Men hör du inte vad jag säger, din dumsnut? Vi måste döda den.”
Linnéa sökte med blicken i gräset. Först hittade hon en torr, död pinne som hon lyfte upp ur gräset. Hon mätte den med blicken, slängde den ifrån sig och sökte vidare. Alldeles i närheten hittade hon en sten. Hon tog upp den, vägde den prövande i handen, log och gick sedan tillbaka.
”Här! Du får göra det.”
Maria tog tveksamt emot stenen. Handen sjönk under tyngden.
”Varför jag? Varför kan inte du göra det?”
Linnéa himlade med ögonen och suckade.
”Därför att det var du som hittade den. Om du inte dödar den, kommer myrorna äta upp den medan den lever. Det vill du väl inte?”
Maria skakade på huvudet och satte sig på huk och petade undan mossan. Den lilla fågelungen pep och pressade sig närmare marken. Hon höjde stenen och slog till, först en gång. Fågelungen rörde sig fortfarande. Nu pep den för fullt och försökte röra sig, men allt den kunde var att flaxa lite med sin skadade vinge.
”Slå igen!”, ropade Linnéa.
Maria blundade och slog igen, sedan en gång till. Då hon lyfte stenen efter sista slaget, var fågelungen stilla. Lite rött syntes på fjädrarna det var allt. Hon såg genom en dimma mot Linnéa, som log och nyfiket såg ner på den döda lilla kroppen.
”Nu öppnar vi den.”