Idag är det Världspoesidagen – en betydelsefull dag eftersom poesin behöver lyftas och ges en större roll i samhället. Jag tänker att det också kan bidra till att utmana bilden av poesi som någonting svårt och otillgängligt.

Jag minns när jag i tonåren fick antologin Kärlek och uppror – 210 dikter för unga människor. Jag läste i den hela tiden, bläddrade febrilt tills sidorna blev alldeles nötta. Det var väl i ungefär samma veva som jag började skriva dikter själv, och än idag ligger det en hel påse med gamla kollegieblock nere i källaren. Att skriva poesi blev ett sätt för mig att försöka uttrycka och förstå allt det kaotiska som kan rymmas inom en tonåring.
Men för att återgå till läsningen – det finns något så tröstande i poesin. Kanske speciellt när man läser det som barn eller som ungdom. Jag tänker på följande rader ur Erik Blombergs Var inte rädd för mörkret: ” Var inte rädd för mörkret, /ty ljuset vilar där. / Vi ser ju inga stjärnor, / där intet mörker är.”
Att läsa poesi kan vara ett sätt att få svar på frågor lika mycket som det leder till att nya frågor framträder. Poesin hjälper en att fortsätta söka och att hålla fast vid ett utforskande sinne. Ett utforskande av språket, livet, världen, samhället, sig själv. Ja, vad som helst egentligen. För det är ju just öppenheten och friheten som är det centrala i poesin.

Om man tänker på samhällsnivå då; vad gör poesin för nytta i samhället? Ibland kan det ju verka som att allt den innefattar är abstraktioner och symbolik, ingenting konkret att ta fasta på. Så ligger det givetvis inte till, det finns en massa poesi som är politisk, där poeterna har ett tydligt ärende och en vilja att påverka och förändra. Det ligger också hos läsaren att ta det till sig och tolka orden. Jag tänker exempelvis på Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänkendär hon utifrån ett klassperspektiv skriver om sin yrkesroll som kallskänka på ett café; om utsattheten, slitet, orättvisorna. Den tillvaron som läsaren får en inblick i, det är något som media aldrig skulle kunna fånga på samma sätt. Just för att hon skriver underifrån och inifrån. Hon befinner sig mitt i det.

Men lika viktig för vårt samhälle är den poesi som inte har en tydlig agenda, den poesi som är helt opolitisk och som kanske handlar mest om vackra ord och verklighetsflykt. I det informationssamhälle vi lever idag tänker jag att det är mer angeläget än någonsin. Jag tror det är viktigt att ta tillvara på sådant som är tidlöst, däribland poesin, i en tid då tempot är högt och vi hela tiden möts av en strid ström av information. Människor behöver få en chans att stanna upp, lite bortanför bruset, och förhoppningsvis få se en annan bild av världen och verkligheten än den som media målar upp. Jag vet att jag behöver det i alla fall.

 

Låt mig bli
din människa
igen
Utan dig vet jag inte
vad det nu var
Kärlek är
att jag vill att du finns

Ur Det här är hjärtat av Bodil Malmsten.