Fotograf: Mirjam Ekström

Jag fokuserade på min spegelbild, på ansiktet som trädde fram som om det såg dagsljus för första gången. Jag var påfallande olik mig själv. Ögonen såg ut att vilja tränga ur sina hålor. Jag log svagt i en ansats att göra mitt ansikte mer igenkännligt. Försökte slappna av i käkmusklerna och släta ut dragen. Men den skarpa belysningen gjorde att min hy såg blek och sliten ut. Läpparna var torra och spruckna. Det svarta skynket skavde mot halsen.

Jag skulle klippa håret kort och färga det illrött. Men när frisören klippte till med saxen inbillade jag mig att det var ett finger eller en arm som kapades av och jag ryckte omedvetet till. För varje klipp eskalerade mina inbillningar och i sin tur också mina ryckningar. Hon snäste till sist åt mig att jag måste sitta still, annars skulle hela håret bli ojämnt.
”Jag måste gå”, sa jag. ”Jag har en tid att passa.”
Hon mötte min blick i spegeln, med en skeptisk min.
”Men jag är inte färdig än.”
”Det är okej, jag är nöjd så.”
Innan hon fick en chans att protestera ytterligare tackade jag henne och bad om ursäkt, fick av mig skynket som satt hårt fastspänt runt halsen och skyndade ut på trottoaren.

Planlöst gick jag vidare, rörde mig över stadens gator utan någon direkt tanke på vart jag skulle. En dov känsla av rastlöshet kom över mig. Det var fortfarande tidig morgon och jag tänkte att det låg något både löftesrikt och på samma gång melankoliskt över den där tiden på dygnet. Jag var i en stad jag inte kände till, allting låg outforskat omkring mig. Jag hade glömt vägen hem.

Spårvagnen som jag till slut hamnade på var full med människor. Kropparna tycktes utvidgas och klibba fast vid varandra, trängdes ihop och försökte samsas. Alla ville plats, men ingen ville ta plats. Spårvagnen rörde sig långsamt och stötigt, två okända ryggar pressades samman. Någon andades nära en främlings nacke. Jag lyssnade till ljudet av sörplande, kände lukten av kaffe i andedräkter, runt omkring mig gäspningar och grusiga små blickar som lågmält skar sig på varandra. Utanför försvann byggnader som gråa streck. Himlen såg nästan genomskinlig ut i alla sina ljusa färgtoner, som om den inte funnits där på länge och försiktigt gjorde sig påmind. Vi tycktes ha bråttom, mot någon slags slutstation drev vi vidare, fyllde på med packning: varma tröjor och iskalla blickar.

Någon viftade med armarna omkring sig och drog sedan händerna genom ett ojämnt och fuktigt hår. Eventuellt var det jag. Jag tänkte såhär för sista gången: allting är nonsens. Det jag skriver, det jag tänker, det jag säger, solens tickande mot fönsterrutorna, de solblekta och sönderskavda sätena.

Plötsligt ville jag gråta högljutt, mittemellan uttryckslösa blickar och rastlösa händer, och fingrar som rörde sig över mobiltelefoner. Gnugga mitt våta ansikte mot någon som stod bredvid mig. Mina händer hängde löst i luften, de dinglade som smutsiga trasor. Bleka och fnasiga. Det var som att de inte tillhörde min kropp. Rörelserna var långsamma när jag rev med naglarna över handens ovansida. Jag tänkte att det lät så högt att alla omkring mig kunde höra, risp – rasp. Skrapade bort död hud och slängde på det smutsiga golvet. Lämnade en bit av mig själv, bara för att slutligen hamna i ett litet veck under någons fotsula.

Jag försökte hålla balansen när spårvagnsföraren bromsade hastigt men jag hamnade med ansiktet mot någons axel. Jag kände strävt läder mot min kind, och under en kort sekund drog jag in doften av denna person. Gamla tankar hann väckas till liv, bilder och ljud som jag inte visste fanns inom mig. En smal, dammig grusväg, bruna mockaskor i storlek 25 som skrapade mot marken. Talgoxar som sjöng in våren med sina tittut och björklöv som rasslade. Ett barns kringskurna blick, världen är så liten och så ofantligt stor på samma gång. Jag fick grepp om en stolpe på spårvagnen och drog mig upprätt igen, harklade mig nästan ljudlöst och tittade ner i golvet. Förlåt, det var inte meningen, tänkte jag. Jag såg dig inte. Du luktar som min barndom.

Jag såg att allt fler människor klev av, vissa skyndade iväg över gatan, andra släpade sig fram. Hon stod kvar, jag sneglade ditåt med jämna mellanrum. Jag kände fortfarande lukten av vårblommor. Du luktar som min barndom. Som något igenkännligt och varmt, något jag vill krypa tätt intill. Jag höll andan, blundade hårt och bestämt tills huvudet började bulta.

Hur ska jag ta mig hem, tänkte jag. Vill jag ens ta mig hem?

När jag öppnade ögonen igen betraktade jag reflektionen av mitt ansikte i fönsterrutan. Håret hängde ner i ojämna slingor, avsevärt kortare på den högra sidan. Det var en halvfärdig klippning, en ofullständig fasad. Den tilltalade mig plötsligt, den där ojämnheten. Spårvagnen saktade in igen, och jag såg att hon var på väg mot dörrarna. Utan att tveka följde jag efter.