Fotograf: Natalie Forslind

Journalistik – Essä – Natalie Forslind – Finns det plats för prövande texter?

 

Kl.05.25 ringer väckarklockan på mobilen. Jag stänger av den och möter en rullgardin av pushnotiser om vad jag missat under natten. Jag sträcker mig efter glasögonen, tänder lampan på nattduksbordet och skannar igenom sociala medier och nyhetssidor.

Vilken plats har då långsammare mer prövande texter i ett samhälle där saker och ting ska gå snabbt och gärna rapporteras samma stund något händer? Hur blir det med essäer och längre reportage i en tid då vi knappt stannar på en hemsida länge nog för att läsa klart en artikel på 3000 tecken?

Utgår jag från mina egna läsvanor läser jag oftast korta texter. Jag skulle vilja läsa en tidning på morgonen, som mina föräldrar gjorde när jag växte upp, men jag tar mig inte tid. Det är enklare, snabbare och bekvämare att läsa på mobilen eller surfplattan, när jag har några minuter över. Men jag behöver variation både gällande texters längd, djup, stil och takt. Det är här essän kommer in.

Oftast lyssnar jag på essäer. Formatet passar mig då jag samtidigt kan göra annat som att springa, promenera eller diska. För några dagar sedan lyssnade jag på en OBS-essä av Johan Tralau, professor i statsvetenskap, som handlade om Sofokles ”Kung Oidipus”. Tralau går igenom varför han tror Sofokles nästan 2500 år gamla pjäs fortfarande är aktuell. Han berättar att det troligtvis inte är historien i sig som fascinerar, då den är osannolik med en man som ovetande dödar sin far och gifter sig med sin mor. I Oidipus är det snarare dilemmat om vem som kan göras ansvarig för ett brott som är aktuellt än idag menar Tralau. ”En regeringschef är ansvarig när statsråd eller tjänstemän gör sig skyldiga till lagbrott eller missbedömningar, och detta gäller även om regeringschefen själv inte rimligen kan ha avsett eller förutsett dessa överträdelser.” förklarar han. Tralaus essä går igenom historia, vad i Sofokles pjäs som är aktuellt idag och vad som inte är det. Tralau finns hela tiden närvarande i essän, med egna tankar, reflektioner och slutsatser om pjäsen.

Genom historien har essän fungerat som ett sätt att testa en teori eller tanke, vilket den även gör idag. Den första som gav ut texter under titeln essä var fransmannen Michel de Montaigne (1580). Essai betyder försök eller test på franska och han menade att tankar och idéer måste ges tid att mogna. Essän är öppen både formmässigt och i det processuella undersökandet som prövningen innebär.

Sigmund Freud använde sig av essän som forskningsredskap. Det som gjorde hans texter framgångsrika var att de var mångfacetterade. Freud hade en förmåga att reflektera och lyssna på sig själv. Horace Engdal beskriver det såhär i Den enskildes form: ”Hans tänkande liknar då ett inre samtal, där han förhandlar med sina egna övertygelser. Snarare än att serveras en färdig teori, tycker sig läsaren ta del av forskarens berättelse om sitt behov av klarhet.”

Författaren Virginia Woolf har skrivit ett flertal romaner och essäer. En av dem är Ett eget rum (1929) som var tänkt att handla om kvinnor och litteratur men utvecklades till en essä om kvinnor och skrivande. Genom essän får man följa Woolf när hon gör efterforskningar om kvinnliga författare. Samtidigt som hon analyserar författare som systrarna Brontë och Jane Austen visar hon även på problem hon själv möter för att hon är kvinna.

Woolf frågar sig varför är det så få kvinnor som skriver, forskar och säger vad de tycker. Vad det är som gör Austen till en bättre författare än Emily Brontë? Vad är det som gjort att hon själv kan skriva och uttrycka sig fritt.

Hon kommer fram till att kvinnor ofta tvingas spendera för mycket tid på annat som barnafödande. För att en person ska kunna skriva behöver hon ett eget rum, en plats där hon kan vara ifred och inte störas av måsten och ekonomisk instabilitet. Hon berättar att hon själv är barnlös och har ett arv på 500 pund per år att leva av, just därför kan hon göra det hon vill med sin tid. Essäns ämne känns aktuellt än idag, när män tar ut cirka 20% av föräldradagarna enligt SCB.

Peter Nilsson, astronom och författare, har skrivit tre essäer om rymden. I den sista delen Solvindar (1993) berättar han att det varit: ”tre försök att beskriva vår tids världsbild och att se oss själva som medborgare i universum.”

Idag har det gått över 20 år sedan utgivningen av Solvindar, och Nilsson hyllas fortfarande av kritiker och forskare. Essän har i Nilssons fall fungerat som ett sätt att sprida kunskap om astronomi till vanliga människor. Formen fungerar som ett sätt att bygga en bro mellan forskarvärlden och lekmän.

Skulle inte essän kunna vara en bra genre för att sprida information som vanligtvis nås av en smal målgrupp? Det tror jag. Vetenskap och forskning har ibland svårt att nå ut med nya upptäckter till allmänheten. Om forskning formuleras på ett sätt så att även personer som inte är experter inom samma ämne förstår det författaren skulle de nå ut till nya målgrupper. Som författaren Gunnar D Hansson skriver i Columbi enkrona: ”Ny kunskap må vara varje forsknings mål, men hittills har allt för liten möda lagts ner på att undersöka de sätt på vilka sådan ny kunskap kommuniceras. Eller icke-kommuniceras.” Essän är ett utmärkt format för att sprida kunskap till en bredare publik.

För mig är essän en viktig som motpol till de snabba mer lättsmälta texterna. Jag uppskattar att essän i sin fria form ger utrymme till så varierade, tänkvärda texter. Ibland är det skönt att komma ifrån snabba fragment av samtal och dyka ner i en längre, mer komplex process där man får följa författarens tankar och prövningar.