Fotografi: Sophia Olsson/Nordisk Film.

Fördomar, nedsättande kommentarer och förakt mot de som är annorlunda gestaltas i Amanda Kernells långfilm Sameblod. Filmen börjar med att Elle Marja, som gammal kvinna tvingas tillbaka till det liv hon försökt lämna bakom sig då hennes syster Njenna ska begravas. Elle Marja har svart klänning på sig i kontrast till de övriga gästerna som bär traditionella samiska dräkter. När en gäst försöker prata med Elle Marja låtsas hon att hon inte längre förstår sydsamiska.  

På 1930-talet går Elle Marja och lillasyster Njenna på en internatskola i Lappland. De tvingas prata svenska och utsätts för rasbiologiska undersökningar. Njenna längtar hem, fortsätter tala sydsamiska och stretar emot i skolan. Elle Marja längtar bort. Hon drömmer om att bli lärarinna. Samer anses inte vara smarta nog att klara av något så avancerat, de är ämnade att sköta renar och som äldsta syskonet ligger det på Elle Marjas lott att ta över när hon studerat färdigt.

Linjalen viner över fingrar när barnen gör något de inte ska. Glåpord och hån förföljer dem. En sträng tystnad som lägger sig i biografen när barnen på internatskolan tvingas klä av sig för att fotograferas av rasbiologer från Uppsala. Kamerablixtrarna känns som slag. Den skickliga skildringen, den direkta kameravinkeln får det att knyta sig i magen.

Elle Marja inser att hon vill bli svensk. Hon vill slippa glåpord och en förutbestämd framtid. Hon gör uppror genom att sno sin lärarinnas klänning och gå på dans. Hon möter Niklas och blir förälskad.

Filmen Sameblod lämnar publiken med frågor och en känsla av förundran. Den handlar om syskonkärlek, om drömmar och svek.