Med en suck ställde Gael ifrån sig de tomma ölsejdlarna. Han kunde redan höra gästerna ropa efter fler. Trots att han hade mer pengar i sin börs än på länge saknade han den stilla sommaren. Vintern förvandlade värdshuset till en lekstuga. Rastlösheten sipprade ut genom springorna och han hade sett flera vandrare vända redan innan de kommit ned för krönet.

”Är de hårda mot dig, vännen?” Aurela var redan i full färd med att fylla på sejdlarna, två åt gången. Skum rann över kanten när hon ställde dem på brickan.

”Du vet hur de är. En ska väl inte klaga.” Han lyfte upp brickan och väntade på de sista två sejdlarna.

”En hade trott att du skulle vara van vid det här laget. Eller hur, sötnos?” Hon blinkade åt honom.

När han bara suckade gav hon ifrån sig sitt kluckande ljud som blandades med skratten och skränen från skänkrummet. Vrålen steg när armbrytningsmatchen i hörnet nådde sitt klimax. Vid elden skrålades det dryckesvisor. Tack och lov hade barnen gått till sängs.

”Varsågoda!” Han hade knappt hunnit ställa ned sejdlarna på bordet innan de var urdruckna. När han vände sig om för att gå till nästa bord kände han ett nyp under tunikan, sneglade över axeln och blev mött av blinkningar och putande läppar.

Vid nästa bord var det samma visa, fast den här gången väntade de inte tills han vänt sig om innan händerna letade sig in under hans kläder. När han flydde med blossande kinder tjöt följet vid bordet av skratt.

”Satans vidunder till k-” Porten slog upp med ett brak och för en kort stund blev allt tyst. Blickarna vändes mot mörkret utanför som snart tog form. Tre kvinnor steg in, deras mantlar prydda med snö. Över ryggarna bar de stora ränslar som skramlade när de ställdes ned på golvet.

”Varför så tysta?” Kvinnan längst fram drog av sig huvan och Gael svalde hårt. ”Är det så här man hälsar Kabrads största krigarinnor?”

Skänkrummet formligen exploderade av ljud. Flera av kvinnorna vid borden rusade fram till de nyanlända, dunkade deras ryggar och såg förtrollat på de skatter som funnits i ränslarna. Guld och ädelstenar glimrade till i eldens sken, men det var svärden och dolkarna som fick allra mest uppmärksamhet.

Gael skyndade bort mot några av de tomma borden, tog med sig de urdruckna sejdlarna till Aurela och lutade sig mot bordskivan. Bakom honom hade musiken kommit igång igen. Krigarinnorna hade återgått till sina lekar och tävlingar, nu med nytt blod att mäta sig mot. Kanske att han skulle slippa den värsta uppmärksamheten.

”Min lilla Gael! Står du här och gömmer dig?” Melea, den största av alla Kabrads krigarinnor, vräkte sig över pallen vid hans sida och tog tag om hans haka. ”Trodde du verkligen att du skulle kunna gömma dig från mig?”

Gael försökte le. Hennes fingrar gjorde dock leendet ännu skevare än vad han tänkt. Melea började skratta och släppte bryskt taget om honom. Kraften fick honom att snava till, men Melea hade redan riktat sin uppmärksamhet mot Aurela och de två kvinnorna tog tag om varandras underarmar.

”Gott att se dig, min vän.” Aurela släppte taget och lutade sig sedan mot bordsskivan. ”Så vad för Kabrads stora krigarinna till min simpla boning?”

”Landets bästa öl, givetvis! Låt Gael komma ut med några stop åt mig och de mina.” Melea blinkade åt Gael som hade gjort sitt bästa för att se upptagen ut med att putsa bordsskivan.

”Självklart. Något mer?” Aurela sträckte sig efter några rena stop och fyllde upp.

Melea skakade på huvudet och fiskade upp några mynt ur börsen i hennes bälte. ”Vi börjar så. Men kvällen är lång.”

Det for en rysning genom Gaels kropp vid krigarinnans sista ord. Han fortsatte dock stirra på sin osynliga fläck tills han hörde Meleas steg försvinna in i skänkrummet. Först när Aurela skrattade åt honom vågade han titta upp.

”Du vet inte hur det är! Jag är som ett köttstycke för dem.” Gael sneglade ut mot borden och såg en och annan hand vifta åt honom i gester som han hoppades att hans söner aldrig skulle lära sig.

”Det är så synd om dig. Kvinnor vill vara med dig och ger dig mynt för det. Stackare.” Om hon inte hade sagt det med ett leende kunde han nästan ha trott på hennes medlidande.

”Tack för ingenting.” Han tog brickan med stopen, drog ett djupt andetag och gav sig ut i stöket. Visorna hade utvecklats till allsång och dans. Några kvinnor rörde sig över borden, sparkade vilt omkring sig och krossade redan sönderslagna sejdlar än mer. Vid trappan satt en kvinna och sov. Åtminstone hoppades han att hon bara sov.

”Gael! Äntligen är du här. Jag trodde nästan du hade flytt ut genom köket.” Melea tog ett av stopen och drack en djup klunk. När Gael satt det sista på bordet drog hon ner honom i sitt knä och gav honom en kyss på halsen. ”Jag har saknat dig. Det var länge sedan jag träffade en man. Aurela skulle väl inte bli ledsen om du försvann en stund?”

Hon strök några mörka lockar ur Gaels ansikte. De föll bara tillbaka igen när han försökte komma loss, men hennes arm var som ett skruvstäd. ”Melea, det finns fler gäster här som vill ha öl.”

”De klarar sig. Jag behöver dig.” Än en gång fick han en kyss på halsen och en hand letade sig upp längs insidan av hans lår.

”Melea!” Han försökte sätta ned brickan som ett skydd framför sig. Rörelsen fick henne att komma av sig och hon såg på honom med en sårad blick.

”Har du inte saknat mig, Gael?” Kvinnorna runt bordet såg nyfiket på honom. De två mittemot viskade något till varandra som fick dem att börja skratta och Gael kände hur rodnade återigen började stiga på hans kinder.

”Jag har inte tid, Melea. Senare.” Redan när han sa ordet visste han att det var ett misstag.

Hon lät honom resa på sig, men höll kvar honom med en hand i svanken. ”Så du har saknat mig. Du kan inte dölja något för mig, Gael. Gå nu. Jag kommer till dig. Senare.”

Handen vid svanken sökte sig nedåt och klämde åt. Hon blinkade åt honom och lät honom sedan gå. Bakom honom rungade skratten och han flydde ut i köket för att dölja tårarna som hotade i hans ögonvrår.