Bordet var tomt, så när på som ett ensamt tänt ljus. Den lilla lågan fladdrade till när hon satte sig med en suck. Hon såg på den, följde den korta dansen tills lågan åter stod still. Resten av rummet låg i mörker.

Hon lutade sig framåt, placerade hakan på sina knäppta händer och suckade igen. Utanför smattrade regnet ned på taket. Innanför fanns bara hennes andetag och bultande hjärta. Det ekade i hennes bröst. Dunkade hårdare och hårdare. Händerna darrade.

”Tack för att du kommit hit.” Hon höjde blicken från bordskivan. ”Jag vet att du är en upptagen man så jag ska hålla mig kort…”

Hon drog ett djupt andetag. Stolsryggen protesterade med ett knak när hon lutade sig tillbaka. Ljuslågan fladdrade till igen. ”Jag ville egentligen bara säga att… Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det finns så mycket jag skulle vilja säga men som jag aldrig har vågat. Det är så många gånger som jag har varit på väg att säga det och så har jag stoppat mig själv på grund av… Ja, för att jag varit för feg. Jag har varit så rädd att jag skulle förlora dig om jag sa något.”

Hon avbröt sig och började skratta. ”Jag vet, jag vet. Det är fånigt av mig. Men du förstår kanske känslan? Det var liksom viktigare att jag fick träffa dig ibland, oavsett hur jag mådde resten av tiden.”

Händerna skakade. Hon önskade att hon hade haft ett papper och en penna. Eller ett nystan. Vad som helst egentligen. Bara hon kunde få händerna att sluta skaka.

”Så, det jag försöker säga är att du är otroligt viktig för mig. Viktigare än du förstår. Utan dig skulle jag inte sitta här idag. Du gav mig livet tillbaka. Du fick mig att se igen, känna, älska…”

Hon tystnade. En hand for snabbt upp till ena ögat och svepte bort en tår. Strupen snörde ihop sig och hjärtat fortsatte bara att dunka. ”Och det var därför jag var så rädd för att säga något till dig. Jag var så rädd för att mörkret skulle hitta mig igen om du försvann ur mitt liv. Jag var så fruktansvärt rädd för att bli ensam, helt ensam. De få stunderna jag får i din närhet är värda all smärta när du är borta från mig. Och det är de fortfarande. Men jag vill att du ska veta. Du förtjänar att veta. Du förtjänar att få veta hur otrolig du är. Vilken fantastisk människa du är. För jag tror att du får höra det alldeles för sällan.”

Hon lutade sig fram igen. Ögonen vilade på händerna som inte kunde vara stilla. ”Jag älskar dig. Älskar dig av hela mitt hjärta och det finns inget jag önskar mer än att jag skulle få visa dig det varje dag. Jag vill bara få vara nära dig, hålla din hand, dra fingrarna genom ditt hår. Jag vill hålla om dig, sjunga för dig. Jag vill jubla med dig, gråta med dig, skratta med dig. Jag vill vandra hem i månsken, vakna upp i solsken, sitta uppe hela natten och bara höra din röst. Jag vill se in i dina ögon, se dig le. Jag vill vara med dig. Nu, igår, imorgon.”

Handryggen blev blöt när hon drog den över kinderna. Hon snörvlade till och började sedan skratta igen. ”Jag känner mig så otroligt fånig. Men nu är det i alla fall sagt. Hoppas att jag inte har skrämt livet ur dig… Tack. Tack för att du lyssnade.”

Det blev tyst. Bara regnet smattrade utanför. Stolen knarrade när hon lutade sig fram och blåste ut ljuset. Hon reste sig och försvann i mörkret. Kvar stod bara ett bord och två tomma stolar.