Hon vaknade med ett skrik och slog vilt omkring sig. Huvudet kändes som att det skulle explodera, lungorna fick ingen luft. Hon försökte klösa upp klänningslivet men fann bara löst tyg. Hon slängde sig mot sängkanten, försökte komma upp på fötter men föll raklång på den färgglada mattan. Näsan fylldes med en doft av damm och järn så stark att det brände. Huvudet var fullt av skrikande röster, hundars skällande, slaget av vingar och susande träd och hon skrek igen, med händerna över öronen.

”Snälla! Gör så att det slutar! Snälla!” Hon ville gråta, men det kom inga tårar, och trots hennes vilda kravlande över golvet så var hennes hjärta tyst. ”Snälla… snälla… snälla…”

Ett par händer lades över hennes. Hon såg en mun tala till henne men kunde inte skilja ut orden från resten av oväsendet. Men munnen fortsatte bara att röra sig, upprepade samma rörelser om och om igen. Händerna var ömma, strök försiktigt med tummarna över hennes handrygg.

”…se…mig…lyssna…röst.” Rösten började bryta igenom. Den lät bekant men hon kunde inte placera den. ”Se bara…mig…lyssna…min röst.”

Ett efter ett började de andra ljuden försvinna. Hon slutade sprattla och stirrade på munnen som talade till henne. ”Se bara på mig. Lyssna bara på min röst. Så ja, lyssna bara på mig. Allt blir bra, mitt barn.”

Hon låg stilla och såg upp i ett blekt ansikte. Fina rynkor bildades runt munnen och ögonen när mannen log. ”Välkommen tillbaka. Du har sovit länge, lite för länge.”

Hon nickade bara. Mannen förde en av sina handleder till munnen och bet till. Två röda prickar dök upp på den vita huden. De svällde och snart droppade blodet. Det landade på hennes torra läppar och hon kände hur hungern rev inom henne.

”Drick.” sade mannen och satte handleden mot hennes mun. När blodet först nådde hennes tunga drog hon sig tillbaka, men mannen tryckte bara handleden hårdare mot henne. ”Drick nu.”

Hon var tvungen att svälja. Mer och mer blod strömmade in i hennes mun och rusade genom kroppen som skrek efter mer. Efter ännu en klunk tog hon tag i mannens arm och började suga i sig vätskan. Mannen grymtade till och efter ännu några klunkar drog han hastigt armen till sig.

”Så… det räcker… för nu.” Han log igen, reste sig och räckte henne handen. ”Vad du behöver är en riktig jakt.”

Hon såg på handen, upp på mannens ansikte och sedan tillbaka på handen igen. Hon slickade sig om läpparna som fortfarande var röda av blod och kände vassa spetsar stryka mot tungan. Ett leende började dra i hennes mungipor och hon lät sig dras upp på fötter.

Månen var full. Enligt hennes mästare var det ett bra tecken. De stod uppe på ett hustak och väntade. Nedanför blev gatan mer och mer ödslig. Hon följde människorna med blicken, kunde höra deras hjärtan bulta, hur de pumpade runt det söta blodet.

”Där.” Han pekade på en ensam skepnad som rörde sig sakta framåt stödd på en käpp. ”Följ mig.”

De hoppade ned på gatan, två skuggor utan ljud som rörde sig med snabba steg mot gamlingen. Mästaren slog undan käppen, fångade den gamle under armarna och begravde tänderna i den rynkiga halsen i en enda elegant rörelse. Han drog sedan gamlingen in på en bakgata och lade ned kroppen på marken innan han gav henne en nick.

Hon sjönk snabbt ned över den gamle och satte läpparna mot det färska såret. För varje droppe kände hon hur kroppen fylldes med mer och mer kraft. Hon sög i sig så mycket hon kunde i varje klunk och blev döv för omvärlden. Det fanns bara blodet, segerns sötma.

Mästarens förskräckta rop skar plötsligt igenom drömmen. Hon hoppade upp på fötter och vände sig om. Mästaren drevs bakåt mot en återvändsgränd av en ung man i svart kappa. Den unga mannen svingade något blankt framför sig och mästaren gjorde sitt bästa för att undvika varje hugg.

Hon väste till och rusade mot mannen i svart. I två snabba steg var hon bakom honom, tog tag i hans axlar och slet honom bakåt. Förvånat såg hon honom flyga genom luften och landa med ett brak bland några tunnor men vände sig snart till sin mästare som höll en arm om magen.

”Vi måste härifrå-…” Mästaren hann inte längre innan mannen plötsligt var där igen. Han puttade undan henne och riktade åter igen hugg mot den äldre vampyren som slängde sig åt sidan. Stenar föll ur väggen där han stått, kluvna på mitten.

Mannen i svart hamnade med ryggen mot henne och hon slängde sig mot honom med blottade tänder. När hon landade for en stöt genom kroppen och hon spärrade upp ögonen. Hon försökte få fram ljud men lyckades bara gurgla osammanhängande.

Mannen i svart drog ut svärdet ur hennes bröst och lät henne falla. Medan hon föll mötte hon hans blick och såg hur hans ansikte tappade all färg. Han slängde sig mot marken och fångade upp henne innan huvudet slog i gatstenen.

”Det kan inte… det är inte möjligt…” mumlade han med tårar i ögonen. Han strök henne över kinden om och om igen medan han bara stirrade på hennes förvirrade ansikte.

Hon flämtade, försökte förtvivlat dra ett andetag. All den kraft hon tidigare haft kändes som bortblåst och hon låg lealös i hans famn. I ögonvrån såg hon hur mästaren skyndade därifrån, men blicken drogs snabbt tillbaka till mannens ögon. De var stora, bruna och fyllda till bredden med tårar. Det var vackra ögon. Ögon hon sett förr.

”Snälla… det får inte vara sant, det får inte…” viskade han. En droppe rann ned för hans kind och landade på hennes.

Hon sträckte upp en darrande hand och lyckades stryka bort nästa tår. Hon log och följde hans anletsdrag med blicken. Kinden hon vilade sin hand på var varm, inte kall som sist. Hon kunde höra hans hjärta slå.

”Snälla… lämna mig inte.” viskade han och hon drog ett sista flämtande andetag. Det sista hon såg var hans levande ansikte innan allt blev svart.