Solen försvann bakom henne när porten gled igen. Innanför låg allt i dunkel. Tjocka sammetsgardiner hängde längs med väggarna och de enda ljuskällorna var stora kandelabrar som hängde ned från taket.
En man stod plötsligt vid hennes sida och tog hennes kappa utan ett ord. Han försvann lika tyst som han dykt upp och hon stod ensam kvar vid trappans fot. Hon kunde se sig själv i trappstegens polerade yta. Hon såg svullen ut. Ögonen var fortfarande röda.
”Frun…” Mannen stod plötsligt vid toppen med ena armen riktad mot en svart dörr. ”De väntar…”
Hon svalde hårt, slängde en sista blick över axeln och klev sedan upp för trappan. När hon nådde toppen öppnades dörren och avslöjade ett ännu mörkare inre, förutom en ensam ljuskägla i mitten av rummet.
”Frun…” upprepade mannen och efter en kort nick steg hon in. Dörren gled igen bakom henne och hon klev in i ljusets mitt. I tystnaden kunde hon höra sitt hjärtas hårda slag som ökade i takt när hon såg sig omkring i mörkret som omslöt henne.
”Vi vet varför du har kommit.” Flera röster ljöd plötsligt genom rummet, talade i mun på varandra. ”Vi vet vad du önskar. Men är du redo? För den långa natten, den eviga jakten?”
Hon svalde igen. ”Ja.”
”Sträck ut dina armar.” Hennes händer försvann i mörkret vid hennes sida. Ljuskäglan smalnade av och snart kunde hon inte se längre än till sina axlar.
”Var inte rädd.” Rösten var nu ensam, nära. En hand slöt sig omkring hennes ena handled och sedan en till på hennes andra sida. Fingrar strök henne över underarmarna och hon rös till av kylan. ”Det är snart över. Ditt hjärta fritt. Du kommer snart glömma.”
Hon nickade bara. Hon kände ögonen vattnas. Hon svalde hårt och nickade igen. ”Gör det.”
Händerna höjde hennes armar och hon kände en kall pust mot huden. ”Snart är det över, mitt barn. Är du redo?”
”Jag är redo.” Hon flämtade till när tänderna sjönk in i hennes kött. Tårarna rann ned för hennes kinder medan blodet flöt ut ur hennes ådror. Det sista hon såg var hans livlösa ansikte innan allt blev svart.