Jag känner en pojke som precis fyllt 16 år. Han tycker om att springa. Han älskar att gå i skolan och han vill alltid lära sig mer.
Vi pratar mycket, om allt från bilar till samhällsstrukturer. Ibland hjälper jag honom med läxorna. Men oftast kommer vi in på kärleken och hur man flörtar med tjejer.
Några av oss kallar han för sin familj. En kallar han för farsan. En annan kallar han för sin bror, och mig kallar han för storasyster.
Jag får alltid en lång kram när vi ses. Oavsett om vi sågs igår eller för flera veckor sedan. Han bubblar alltid av nyheter och är det fint väder tar vi gärna en cykeltur medan vi pratar ut.
Den här pojken kommer inte härifrån. Men han älskar det här landet. Han älskar den lilla by som tagit emot honom och har lärt sig alla smultronställen.
En kväll sitter vi i soffan. Han håller tillbaka tårarna. Han undrar varför Sverige inte vill ha honom, varför han måste lämna allt som är bra här?
Han säger att han är trött på att tänka positivt. Smärtan beskriver han som dolkar i hjärtat. Dolkar som hugger varje gång han tänker på alla dem som han kommer lämna.
Hans ord ekar i öronen: ”Vad har jag gjort för fel?”

Jag känner en ung kvinna. Hon sitter i en soffa med en 16-årig pojke hon kallar för sin lillebror. Även fast de inte är släkt.
Hennes hjärta brister när hon ser honom hålla tillbaka tårarna. När han berättar att han inte orkar vara stark längre. När han, på fullaste allvar, tror att det är hans fel att han inte får stanna.
Hon säger: ”Det är inte ditt fel. Du får aldrig tro att det är ditt fel. Det är inte du som har bestämt vilka lagar som ska gälla här.
Du har gjort alla rätt. Du har lärt dig språket, skaffat vänner och varit dig själv. Den underbara, glada killen som är så lätt att tycka om.
Det är inte du som bestämt att vi skickar tillbaka människor på grund av en pytteliten detalj. Det är inte du som har gjort fel. Det är vi.”