Fotograf: Rob Schwratz

Skönlitteratur – Novell – Nicolina Palmcrantz – Mörker

 

Han gled ned längs väggen. Ögonen stirrade rakt fram men såg bara luft. Han kunde höra ett ljud, en blandning mellan gurglande och skrik. Han var inte riktigt säker på vart det kom ifrån, men det var nära. Ljudet försvann när han drog ett djupt andetag, studsade bort mellan stenväggarna och ut i mörkret.

Ögonen började så sakteliga kunna fokusera. Han såg ned på sina händer, de nakna knäna som stack upp i höjd med hakan, fötterna. Fötterna hade en underlig skugga runt sig. De försvann ned i golvet som om han sakta sjönk i kvicksand. Han stirrade på tårna som allt mer tappade sin form. Det kändes varmt. Blött.

Blicken vandrade vidare från fötterna, över golvet. Det glimrade. Det var ett matt sken, men det glänste till då och då när lågan i lyktan fladdrade till. Lyktan låg på sidan, men lågan levde ändå. Glaset hade spruckit på flera ställen. Några bitar hade fastnat i manteln, manteln som låg i en stor hög på golvet tillsammans med resten av kläderna. Han kände igen delar av dem som sina, de som inte satt på kroppen. Hennes kropp.

Ögonen blev större. Gurglet steg igen, ökade till ett skrik och sedan ett vrål. Han vaggade fram och tillbaka, skakade på huvudet och försökte stänga ute ljudet med sina händer. Vrålet blev till ord. ”Nej, nej, nej…”

Han föll framåt. Det plaskade när knäna och händerna slog i golvet och sjönk, ned i värmen, ned i blodet. Han kröp framåt, ignorerade glaset som letade sig in i hans kött och sträckte sig efter hennes axel. Hon låg med ryggen mot honom. Var det hon som lät?

”Nej, nej, nej.” Orden upprepades som ett mantra. Rösten var för mörk för att vara hennes. Men visst rörde sig bröstkorgen?

Handen darrade några centimeter ovanför hennes axel. Han stirrade på den. Den droppade av blodet. Det landade på de silverglänsande broderierna och skapade nya blommor bland trådarna. Rosor tog över bland liljorna och för en stund önskade han att han kunde stanna tiden, eller att han snart skulle öppna ögonen och vakna i vårsolen. Hon skulle sträcka på sig, gäspa och vända sig om. För den kortaste av stunder skulle han tro att hon var vaken när hon kisade mot honom. Men sedan skulle hon somna mot hans axel och han skulle ligga där och känna hennes doft i näsborrarna. Doften av liljor.

Hon var varm. Han grep tag om axeln och drog henne mot sig. Hon rullade över och för den kortaste av stunder trodde han att hon kisade mot honom. Men ögonen var vidöppna. De stirrade på honom. Tomma. Livlösa.

”Nej, nej, nej!” Han tog tag om båda axlarna och ruskade på henne, först mjukt och försiktigt, sedan allt hetsigare. ”Nej, nej, nej!”

Skriket kom från honom, från hans djupaste inre. Det bara fortsatte. Han kunde inte stoppa det och han sjönk ned mot hennes bröst med pannan. Blodet rann fortfarande från rivsåren där klorna hade slitit upp henne. I halsen gapade stora hål från vassa tänder.

Han slängde huvudet bakåt och vrålade upp mot taket. Vrålet studsade mot väggarna, förvreds, blev gällare.