Skönlitteratur – Novell – Nicolina Palmcrantz – Havets vilja

 

Masten var på väg att gå av. Mark kunde svära på att han såg en spricka börja slingra sig runt botten, ett ljust, elakt flin som lyste upp mot det våta träet.
”Reva seglen! Reva dem nu!” Trots att han skrek med sina lungors fulla kraft så hörde han knappt sig själv. Männen uppe på råna fortsatte dock febrilt att dra i tamparna. Mark drog i sin och lyckades äntligen surra fast den yttersta delen av storseglet. Han hasade sedan så gott han kunde in mot masten men stannade upp och bara gapade när vattnet reste sig över honom på andra sidan skeppet. Skummet yrde flera meter över flaggan och all färg försvann ur Marks ansikte.
”Ner från masten! Ner från masten!” Mark ålade så fort han kunde mot masten och puttade de han kunde före sig medan vågen kom närmare. Männen var dock bara halvvägs nere, som bäst, innan vågen slog ned på skeppet.
Braket som följde slet med sig masten och Mark försvann i vattenmassorna. Han försökte ta sig upp till ytan men hur mycket han än sprattlade så fanns det bara mörkt vatten omkring honom. Lungorna brände och han slet för att ta sig uppåt. Han slet, sparkade, men mörkret gav inte vika och tillslut kunde han bara skrika medan han sjönk allt djupare.

Vill du leva?
Ja.
Oavsett priset?
Ja. Låt mig leva.
Vad jag än ber dig?
Ja. Jag svär.
Andas.

Lungorna tjöt när de fylldes med luft. Mark slog upp ögonen och slängde sig åt sidan när havsvattnet rann ur honom. Han hostade och fräste och försökte dra djupa andetag mellan uppstötningarna. Hela kroppen darrade och när han väl fått ur sig havet föll han ihop i sanden och bara flämtade.
”Hjälp! Hämta hjälp!” En gestalt föll på knä bredvid honom. Ömma händer vände honom på rygg och placerade hans huvud i ett knä. Det doftade blommor och han skymtade långa lockar kring ett smalt ansikte.
”Allt är bra nu. Allt kommer bli bra.” fortsatte rösten. Händerna strök honom över kinden och han använde sina sista krafter till att nicka innan det blev mörkt.

Kloförsedda händer slet efter honom, tog tag i hans fotleder och drog nedåt. De slet i kläderna. Drog honom djupare och djupare. Han kände klorna riva över ryggen, borra ned sig axlarna, sluta sig kring hans hals. Han skrek, men det kom inget ljud och han sträckte sig efter den lilla ljusfläcken som svävade längre och längre bort.
Ett par röda ögon fängslade honom, stirrade in i hans själ. En djup röst talade till honom från ett sylvasst gap. Tänderna blixtrade upp i ett belåtet leende innan gapet slukade honom.

Mark vaknade med ett skrik och satte sig upp. Han andades häftigt och slog omkring sig för att bli fri från tänderna. ”Låt bli mig! Låt mig gå! Låt mig-!”
”Så ja… så ja…” Doften av blommor blev starkare och mjuka händer stoppade hans armar, tryckte ned honom mot kudden och strök honom över kinden. ”Det finns inget att vara rädd för här. Vila. Ta det lugnt.”
Mark blinkade, försökte fokusera blicken och fann slutligen ägaren till rösten. Långa lockar ramade in det smala ansiktet, ett lugnt ansikte med gröna ögon. Inte röda. Ena handen vilade fortfarande på hans axel medan den andra sträckte sig efter en träskopa. Kvinnan doppade den i en spann och förde sedan skopan mot hans läppar. ”Drick.”
Han svalde, med hennes hjälp. Vattnet rann ned genom strupen och han insåg hur torr den var. Han glupade i sig nästa skopa, och sedan ännu en innan han föll tillbaka mot kudden med en suck.
”Så… visst känns det bättre?” Kvinnan log mot honom och han kände hur han började le tillbaka. Han öppnade munnen för att säga något, men hans mage hann före med ett djupt muller. Kvinnan började skratta och sneglade mot dörren. ”Jag ska se efter om jag kan hitta något att äta åt dig.”
”Tack…” mumlade Mark när kvinnan reste sig. ”Vänta!”
Kvinnan stannade i dörren och vände sig mot honom. ”Ja?”
”Vem har jag att tacka för mitt liv?” Det stack till i bröstet när kvinnan log mot honom.
”Ella.” Och med det klev hon ut och drog igen dörren efter sig. Kvar i sängen smakade Mark på namnet, lät det glida över tungan några gånger och somnade med ett leende på läpparna.

Ella skrek. Skriket ekade genom huset. Andra kvinnoröster svarade lugnande, uppfodrande. Mark kunde inte urskilja orden genom dörren. Ella skrek igen. Längre den här gången. Det började som ett kvidande, gick över i ett morrande och sedan i ett utdraget tjut. Sedan fyllde plötsligt ett nytt ljud huset. En späd röst grät innanför dörren och kvinnorösterna övergick till tröstande och glada tillrop.
Mark stannade upp i sitt vankande och vände sig mot dörren. Den späda lilla rösten tystnade och han hörde steg närma sig. Han var redan halvvägs in genom dörren när den öppnades och den gråhåriga gamla kvinnan hoppade åt sidan med stora ögon.
Ella låg i sängen, röd och svettig. Det långa håret låg klistrat mot ansiktet. I hennes famn låg ett litet bylte, insvept i den gröna filten Mark köpt på marknaden. Det lilla ansiktet var skrynkligt, ögonen stängda. Den lilla munnen öppnade sig då och då för enstaka snyftningar men tystnade snabbt när Ella talade med sin ömma röst.
Mark föll på knä vid hennes sida. Tårarna brände i ögonvrån och han kunde inte sluta le. Han kysste Ellas kind och sträckte långsamt ett finger mot den lilla handen och kände hur hjärtat svämmade över när pyttesmå fingrar slöt sig kring hans.
”Mark, detta är Hanna. Hanna, det här är din pappa.” Mark såg mellan sin fru och dottern som låg i hennes famn. Ella lyfte försiktigt på byltet och räckte det till honom. Han tog det varsamt i sin famn och kände de första tårarna rinna ned för kinderna.

Vinden drog i fönsterluckorna så att de klapprade. En flög upp och regnet piskade mot Marks ansikte när han slet för att dra igen den. Det sken upp av flera blixtar samtidigt och åskan fick det att ringa i öronen. Samtidigt flög flera av luckorna upp och Mark skyndade sig att återigen att stänga dem. Han skymtade Ella komma till undsättning bredvid honom och kände ett litet leende dra i mungiporna.
”Tack älskling.” Han fångade upp henne i en kort kyss och strök bort regnet från hennes kind. ”Och Hanna?”
”Hon somnade tillslut, efter viss övertalning. Du ska ta med henne till marknaden imorgon och hon ska få stanna tillräckligt länge för att se dockteatern.” Ella skrattade åt sin makes suck men Mark sken dock snart upp i ett leende.
”Och önskar sig min vackra fru något särskilt?” Mark drog henne närmare till sig.
”Jo, jag skulle vilja-” De ryckte till när alla fönsterluckorna drogs upp med ett brak. De särade på sig och kämpade med att dra tillbaka luckorna på plats. När de var klara såg det ut som om de sprungit genom stormen och Ella kramade ur vatten ur sitt långa hår. ”Jag går och hämtar torra kläder.”
Mark följde henne med blicken när hon försvann in i sovrummet, sneglade mot de darrande luckorna och vände sig sedan mot Hannas rum. Han stack in huvudet och såg först på väggarna, men stormen verkade ha lämnat den här sidan av huset i fred. Han såg sedan mot sängen. Täcket hade glidit ned och han gick på lätta fötter fram för att rätta till det men stannade halvvägs med uppspärrade ögon.
”Hanna?” Han rusade fram till sängen och slet täcket åt sidan. Men sängen förblev tom. Han böjde sig ned, men hon gömde sig inte under den heller. Han slet upp hennes garderob och kastade ut kläderna, men fortfarande ingen dotter. ”Hanna?”
”Vad är det som händer?” Ella dök upp i dörröppningen endast iklädd särk. När hon mötte sin makes panikslagna ögon vände hon sina egna mot sängen och rusade sedan iväg genom huset.
”Hanna! Hanna!” Deras röster löste av varandra när de letade igenom varje vrå. De rörde sig snabbare och snabbare, rösterna blev högre och högre. Mark drog händerna genom håret och snurrade runt, runt och kom till ett plötsligt stopp framför den öppna ytterdörren.
”Hanna?” En blixt lyste upp yttervärlden och han skymtade en liten gestalt, omsluten av grönt vid strandkanten. Han gick närmare och vid nästa blixt såg han en liten hand sträcka sig mot vågorna. ”Hanna!”
Mark rusade ut genom dörren, tog fyra trappsteg i taget på vägen ned för branten, hela tiden med blicken riktad på den lilla flickan vid vattenbrynet. Den gröna filten låg nu kring hennes fötter när hon sträckte ut båda armarna mot havet.
”Hanna!” Mark vrålade men kunde knappt höra sig själv över vindens ylande och hjärtat som hotade att spränga hans bröstkorg. Han trodde sig höra Ellas röst bakom sig men hade inte tid att vända sig om när ett mörkt huvud plötsligt bröt genom vattenytan. Stora röda ögon blinkade ovanför ett sylvasst gap och kloförsedda händer sträckte sig mot hans dotters.
”Gud, nej. Hanna! Hanna!” Mark sprang så fort han kunde. Sanden slöt sig kring hans fötter, försökte hålla honom tillbaka. Musklerna i hans kropp brände, men han kom alltjämt närmare. Bara några steg till. ”Hanna!”
Hon vände sig om. Hon lade sitt lilla huvud på sned och gröna ögon såg förvirrat på honom. Varelsen i vattnet rörde sig närmare och strök en klo över hennes kind. Hon vände sig återigen mot den och sträckte upp armarna, så som hon brukade göra när hon ville rida på Marks axlar.
”Nej, Hanna!” Mark slängde sig framåt och kände hur hans fingrar gled mot hennes fotled och sedan ned i sanden. Medan han föll såg han varelsen lägga Hanna tillrätta i sin famn och de sylvassa tänderna glimmade vita i ett stort flin.

Oavsett pris, Mark.
Mark kom upp på knäna och slöt händerna framför sig. ”Vad som helst, men inte det. Snälla. Inte det.”
Vad jag än ber dig, Mark.’

Tårarna blandade sig med regnet på Marks kinder. Han bara gapade, försökte forma ord men förblev tyst. Varelsen fortsatte att flina mot honom, sträckte ut sin kloförsedda hand och strök honom över kinden. Handen fortsatte sedan förbi honom, sträcktes ut och väntade.
”Nej.” Ordet var bara en viskning. Allt stannade runt omkring honom när han vände på huvudet och såg Ella stå bakom honom. Stora, gröna ögon stirrade på den svarta handen. Hon tog långsamt ett steg framåt. Sedan ännu ett.
”Nej. Ella, nej. Nej! Jag ber dig.” Mark kom på fötter, rusade fram och ställde sig mellan sin fru och handen.
Ella lade handen på hans axel och log ett av sina ömma leenden. ”Mark… allt kommer att bli bra.”
Luften gick ur honom. Gröna ögon skiftade i rött. Ella förde honom åt sidan, lade sedan sin hand i den kloförsedda och lät sig ledas ut i havet. Mark kunde bara stirra när havet slukade dem.