Skönlitteratur – Novell – Nicolina Palmcrantz – Prinsens skugga (del 2)

 

”Och därför heter oasen Tre systrar idag.” Läromästaren slog ihop den tjocka boken och släppte den med en duns på bordet framför sig. Ljudet ekade i den lilla tornsalen och Kyrios rycktes abrupt ur sina dagdrömmar där han satt vid det höga fönstret.

Läromästaren suckade och drog handen genom skägget. ”Och vad var det jag precis sade, min prins?”

”Att det är slut för idag?” Kyrios skrattade kort när läromästaren bara blängde på honom.

”Bra försök. Solen har knappt nått halvvägs och det är minsann dags för att räkna. Ta fram din tavla.” Läromästaren plockade upp ytterligare en tjock volym ur den stora högen bredvid bordet och bläddrade fram bland knastrande sidor tills han gav ifrån sig ett förnöjt hummande. ”Du minns väl den store Laeris och hans teori om ytornas förhållande?”

Kyrios sjönk ihop över sin vaxtavla med ett stön.

”Så, så, min prins. Laeris teori är mycket viktig att komma ihåg. Jag vill att du löser det här problemet.” Läromästaren rabblade upp en lång, invecklad formel som Kyrios bara halvhjärtat ristade in i vaxet medan blicken sökte sig ut genom fönstret.

Kyrios ryckte till när han för en stund trodde sig ha sett flickan från staden rusa över gräset. Men när han tittade igen var gården nedanför tom och han återvände för en stund till vaxtavlan framför sig bara för att ryckas tillbaka till fönstret när ett bekant skratt nådde upp till det lilla tornet. Men gården var fortfarande tom.

”Prins Kyrios?” Kyrios ryckte till och stirrade på läromästaren med stora ögon. ”Är allt väl?”

”Va? Ja… Jo, allt är väl.” Den unge prinsen böjde sig över vaxtavlan igen och vågade sig på att rista in några möjliga lösningar till problemet i vaxet. För en stund försvann allt annat ur hans tankar tills någon plötsligt lade en hand på hans axel.

”Min prins… du kan sluta nu. Lektionen är slut.” Läromästarens rynkiga ansikte var om möjligt ännu skrynkligare. ”Är du säker att allt är väl?”

”Ja då. Laeris teori var bara väldigt… intressant.” Kyrios lade tillbaka tavlan på sin plats och reste sig från sin plats. ”Tack för idag.”

Kyrios bugade kort och skyndade ut genom dörren, lämnade den förbryllade läromästaren bakom sig och banade väg ut mot gården som var fortsatt lika tom. Han gick mellan citronträden, letade bakom buskarna och tittade till och med ned i dammen. Flickan gick dock inte att hitta.

Efter en del muttrande gick Kyrios vidare. Han skyndade upp för stentrappor, förbi förvånade tjänare och snubblade över en sovande katt som for upp med ett vilt fräsande. Han fortsatte dock uppåt, hela vägen till toppen på det högsta tornet.

En lätt bris smekte hans kind när han lutade sig mot bröstvärnet och ett leende spred sig över läpparna när han såg slottet breda ut sig under honom. Han kunde se tjänare skynda mellan slottets olika delar, som små dockor som styrdes av en osynlig hand. På andra sidan slottsmuren bredde Nelissos ut sig med alla sina stenhus och sedan öknen.

Kyrios böjde sig fram i en av gluggarna. Han vände blicken mot en grupp av barn som sprang fram mellan citronträden. Han kände igen några av dem från köket. De flesta var äldre än honom, äldre än flickan. Men en av dem verkade vara i rätt storlek. Håret var ungefär i samma längd, men det var svårt att se från den här höjden och Kyrios lutade sig ännu lite längre ut medan han försökte få en skymt av ansiktet.

Det skrapade till och plötsligt gled stenen han höll i åt sidan. Kyrios tappade greppet och föll framåt. Han öppnade munnen i ett ljudlöst skrik och kände bara luft omkring sig. Han slöt ögonen och väntade på smärtan, på mötet mellan hans kropp och den hårda marken nedanför. Kanske hade det redan hänt. Kanske var han redan död och när han slog upp ögonen skulle han vara i den eviga trädgården.

Någonting drog honom uppåt och han landade på någonting mjukt.

”Aj…”

Någonting mjukt som lät.

”Bort med dig!” Kyrios öppnade ögonen och stirrade in ett par grönskimrande ögon, ögon som för stunden pyrde av ilska. Den lilla pannan var knappt rynkad och svarta lockar låg i en enda röra över hennes ansikte, men han kände igen henne.

”Bort sa jag ju!” Hon puttade honom åt sidan och kom smidigt upp på fötter. ”Dumma små prinsar som ska klättra i torn…”

”Du… du…” Kyrios såg mot gluggen han precis fallit igenom och sedan tillbaka på flickan. ”Du räddade mig! Men… hur?”

Flickan lipade mot honom. ”Det är hemligt.”

Kyrios stirrade på henne, öppnade munnen och stängde den igen. Han såg på gluggen, på flickan och öppnade munnen igen men hann inte säga något innan hon stod framför honom och petade honom i bröstet. ”Gör det inte igen!”

Kyrios skakade på huvudet.

”Bra. Gå nu. Och ramla inte.” Flickan backade mot bröstvärnet, hoppade upp i en av gluggarna, vinkade och tog sedan ett steg bakåt. Kyrios rusade upp på fötter och hann precis fram till bröstvärnet för att se henne försvinna på andra sidan taket.


Vill du läsa första delen av novellen, klicka här.