Skönlitteratur – Novell – Nicolina Palmcrantz – Prinsens skugga (del 3)

 

”På honom! Spöa skiten ur aset!” Fler och fler röster höjdes omkring dem. Värdshusvärden hade sedan länge gett upp alla försök att återställa ordningen. Han lutade sig tillbaka vid dörren intill köket och följde de två männen trött med blicken.

”Ta den fjanten! Visa honom hur en man slåss!” Kyrios svingade, missade och möttes av skrattsalvor när motståndarens krokben fick honom att flyga in i en grupp sittande vid väggen. Öl droppade över honom och han såg en och annan obscen gest i ögonvrån innan han puttades tillbaka in i den ring som skapats kring de två slagskämparna.

”Skingra er!” Vakterna gjorde sitt bästa för att ta sig in, men den skränande folkmassan stoppade dem vid dörren.

Det ringde i öronen när knytnäven träffade käken. För en stund blev allt svart och när synen kom tillbaka hade hans motståndare fått sällskap av två identiska bröder. Kyrios skakade på huvudet och hann precis ducka för nästa knytnäve, slog framåt och fick in en träff i mannens mage. Mannen höjde dock ett knä och Kyrios föll bakåt.

Något varmt började rinna över läpparna och munnen smakade järn. Ringandet i öronen blev värre och han var rätt säker på att han åtminstone brutit ett finger, kanske två. Bröstkorgen hade också tagit en del skada och han skulle definitivt ha ett svullet öga imorgon.

Kyrios tappade all luft när mannen sparkade honom i sidan. ”Upp med dig! Är du redan slut, va? Klarar du inte mer?”

Kyrios kom upp på alla fyra och spottade blodet åt sidan. Han kände hur det började svälla kring ena ögat när han sökte igenom folksamlingen efter grönskimrande ögon och svarta lockar. Hon borde bryta in snart.

”Va? Säg det! Säg att du inte klarar det. Be för ditt liv.” Mannen släppte loss ännu en spark och Kyrios dundrade in i bardisken. Åskådarna föll in i hånropen, men Kyrios hörde dem knappt. Han fortsatte bara att leta efter de gröna ögonen. Varför såg han inga gröna ögon?

Mannen ryckte upp Kyrios huvud i håret och förde det tätt emot sitt eget. Det stank av öl, svett och blod. ”Säg det då… Be för ditt liv. Säg det så ska jag vara snäll mot dig. Jag ska behandla dig som den lilla flicka du är. Du kanske till och med kommer njuta av det.”

Kyrios ögon rörde sig snabbare mellan ansiktena runt omkring dem men såg bara flin och grimaser. Ingenstans mötte han ett par gröna ögon och han kände paniken sprida sig i kroppen. Mannen skrattade i hans öra. ”Nå? Har du fått nog?”

Mannen knuffade ned honom på golvet. Kyrios började krypa mot köksdörren men mannen tog tag i hans fotleder och drog honom tillbaka. Mannen vände honom på rygg och ställde sig över honom. ”Du ska väl inte fly nu, precis när det roliga ska börja?”

Kyrios letade efter minsta tecken på hjälp, men han var ensam. Hon var inte där. Varenda muskel värkte, blodet rann och han kunde knappt röra sig. Men hon var inte där. Varför var hon inte där?

Paniken växte, gjorde honom förlamad. Tankarna rusade. Allt omkring honom smälte ihop till en enda mörk massa utom mannen som stod över honom. Kyrios försökte åter igen backa undan, men var fast. Mannen sträckte sig efter honom och Kyrios samlade all sin energi i ett sista försök att slå sig fri.

Mannen stupade bredvid honom med händerna över skrevet. Kyrios flög på honom och delade ut slag på slag tills han var säker på att mannen var medvetslös innan han föll åt sidan och flämtade efter luft. Han var knappt vid medvetande när vakterna lyckades bryta sig in och ta ut honom därifrån.

”Du är sen…” Han sluddrade, men åtminstone hade han kvicknat till efter att ha doppat huvudet i stentråget vid brunnen.

”Du klarade dig fint utan mig.” Hon satte sig på huk framför honom och tog tag i hans haka.

”Aj! Var försiktig!” De gröna ögonen glittrade mot honom när hon skrattade.

”Fortfarande en lillskit. Du har en del att förklara för dina föräldrar imorgon.” Hon drog fram en tygbit ur någon hemlig ficka, doppade den i vattnet och torkade bort blod från hans näsa.

”Är det inte meningen att du ska skydda mig från det här?” Han drog efter andan när hon kom åt ett jack i överläppen.

Hon lade ned tygbiten, tog fram en liten glasbehållare med en grön salva och satte en klick på läppen och vid det redan igensvullna ögat. ”När du var liten visste du inte bättre än att starta bråk. Det här är en annan sak. Du var ändå inte i någon livsfara. Jag visste att du skulle klara dig på egen hand. Dessutom har jag bättre saker att göra på nätterna än att vakta en bortskämd liten prins som tror att han är vuxen bara för att han genomgått solriten.”

Han tog tag i hennes handled och försökte se bister ut. Hennes leende sade dock att han inte lyckades. ”Bara vuxna har gjort solriten.”

Hon svepte på ännu ett lager salva och hade svårt att hålla sig för skratt när han pep till. ”Vi säger väl det.”

Kyrios vände bort ansiktet. Hon satte tillbaka korken i glasbehållaren och reste sig upp. Kyrios skymtade dolken som hängde vid hennes höft och han hade sett henne använda tillräckligt många kastknivar för att veta att de gömde sig någonstans innanför den mörka tunikan. Han masserade sin arm och muttrade något ohörbart.

”Vad sa du?” De gröna ögonen sökte hans men han höll blicken på hennes fötter, fortsatte att massera sin arm och muttrade samma sak igen. ”Va?”

”Jag sa att om jag nu fortfarande är en lillskit så kanske du borde vakta mig hela tiden.” Han vågade knappt höja blicken.

”Du har dina vakter för det. Du behöver inte mig.”

”Men tänk om jag gör det då? Tänk om du är den enda som faktiskt kan skydda mig, på riktigt? Du vet vad som hände ikväll. Mina vakter var värdelösa. Du är den enda som någonsin har kunnat skydda mig.” Deras ögon möttes och den här gången var det hon som vek undan blicken.

”Men jag är en kvinna. Jag kan inte.” Hon sparkade iväg en sten över torget. ”Det är omöjligt och det vet du.”

Kyrios kom sakta på fötter och höll armen över den ömma bröstkorgen. ”Det enda jag vet är att hade du varit där inne så hade jag inte sett ut så här nu. Du är bättre än någon man. Dessutom kan du inte säga nej om jag beordrar dig.”

Hennes ögon blev stora som apelsiner och munnen hängde öppen. För en stund blev allt tyst och Kyrios kunde inte låta bli att lägga märke till hur hon sträckte sig efter dolken. Så började hon plötsligt skratta, ett djupt, kluckande skratt som ekade över torget. ”Nåväl… Vad förväntade jag mig egentligen från en bortskämd liten pojke. Då säger vi så, min prins. Mitt svärd är ditt, mitt liv är ditt. Till döden.”


Vill du läsa första delen av novellen, klicka här.
Vill du läsa andra delen av novellen, klicka här.