Skönlitteratur – Novell – Nicolina Palmcrantz – Prinsens skugga (del 4)

 

Stadsportarna gled sakta upp framför dem. Dammet yrde kring otåliga hovar. Baneren hängde rakt ned och svetten gnistrade på soldaternas pannor. Kyrios drog en hand över sin egen och så fort porten var bred nog för en häst manade han hingsten framåt.

”De är här! Trupperna är tillbaka!” Budskapet spred sig snabbt och allt fler kom ut ur husen, jublade och prisade gudarna. Barn sprang fram till sina fäder, mammor sökte sina söner och lyckoropen blandades med tårar över de stupade.

”Kyrios har återvänt! Det är prinsen! Hjälten från Nelissos!” Folksamlingen kom närmare. Händer sträckte sig efter honom. Några tog han i handen men de flesta strök över hans ben när han sakta red förbi. Bakom axeln kunde han se grönskimrande ögon som noggrant sökte igenom folkhavet.

Kyrios vinkade mot en skara äldre damer som stod i en korsning. Flera av dem gjorde tecknet för gudarnas beskydd och spottade mot honom. Även om han inte hörde dem kunde han ana vad de viskade till varandra.

”Bry dig inte om dem.” Hon sade det bara för hans öron och han log genom det oansade skägget.

Inte förrän de nådde slottsgården minskade folkmassan. De kvarvarande soldaterna skickades till garnisonen medan Kyrios och hans livvakt tog sig genom de långa korridorerna till tronsalen. Kyrios föll på knä framför podiet. ”Mor, far…”

”Min son. Välkommen hem.” Kungen reste sig från tronen och omfamnade sin son med starka armar. ”Men hur ser du ut? Man skulle nästan kunna tro att du var vilken kringströvande bandit som helst.”

Drottningen började skratta. ”Han tar efter sin far.”

”Inte är jag väl så sliten?” Kungen drog handen över sitt gråsprängda skägg. ”Men kanske ska jag ta det som en komplimang.”

”Gör det, käresta.” Drottningen smekte sin makes kind innan hon omfamnade Kyrios. När hon drog sig tillbaka rynkade hon på näsan. ”Kriget har dock satt sina spår känner jag. Häst och eld och gudar vet vad…”

”Ursäkta, mor. Jag ska be tjänarna om ett bad.”

”Det hoppas jag. Vi kan inte låta din framtida maka se dig i det här skicket.” Drottningen log brett, trots bestörtningen i Kyrios ansikte.

”Maka, mor?” Kyrios såg mot sin far men kungen verkade upptagen med någon detalj av den stora målningen i taket.

”Flera framstående familjer kommer för att presentera sina döttrar ikväll. Den här gången får du inte säga nej, Kyrios.” Drottningen höjde handen. ”Inga men. Du har redan skjutit på det här för många gånger. Du ska välja en maka ikväll. Drottningen befaller.”

Kyrios såg åter igen mot sin far men kungen ryckte bara på axlarna. Kyrios svalde hårt och böjde på nacken. ”Ske din vilja…”

”Utmärkt! Gör dig redo. Det finns ingen tid att förlora.” Drottningen gav honom ett strålande leende medan hon vred runt honom. Kyrios gick med raska steg mot sitt gemak. Gröna ögon såg förvånat på honom men följde snabbt efter.

~*~

”Äntligen över…” Kyrios sjönk ned bland de färgglada kuddarna i sitt gemak. Det susade lätt i öronen. När han blundade var det som att han var tillbaka i festsalen. Den glada musiken ekade i huvudet tillsammans med höga röster. Ansikte efter ansikte på prinsessor han inte längre mindes namnet på gled förbi hans inre syn. ”Ni kan gå. Utom Alik… Du stannar.”

De övriga vakterna bugade och lämnade rummet. Hon stod kvar, åter igen klädd i sin svarta uniform. Gröna ögon tittade fram i glipan mellan sjalarna, lika klara och vakna som alltid.

”Du bytte om snabbt.” Kyrios rullade över på sidan så han kunde titta på henne. ”Vad hände med klänningen?”

”Prinsens livvakt kan inte bära klänning, ers höghet.” Rösten lät allvarlig men han anade det retfulla leendet under sjalen.

”Sluta. Vi är ensamma.” Rummet snurrade till när han försökte komma upp på fötter. Hon skyndade sig framåt och fångade upp honom innan han föll. ”Tack… Tack Aloniki… Du borde verkligen ha klänning oftare. Det klär dig.”

Hon skrattade. ”Jag tror det är dags att sova, min prins.”

”Sova… ja, sova. Sova och glömma bort denna fruktansvärda kväll. Alla dessa prinsessor… Den ena tråkigare än den andra.” Kyrios lät henne leda honom till sovrummet. Hon satte ned honom på sängen och började sedan knäppa upp hans rock. ”Belevade var dem. Vackra. Rara. Men så tråkiga, så tomma. Hellre ett helt liv på slagfältet än en vecka som deras make.”

”Så, så, min prins. Så illa var det ändå inte.” Hon drog av honom rocken och slängde den åt sidan. Hon satte sig sedan på knä och började snöra upp hans höga stövlar.

”Det var fruktansvärt. Och danserna… Danserna!” Kyrios begravde ansiktet i händerna och gav ifrån sig ett djupt morrande. ”Alltid dessa tråkiga ballader. Varför kunde jag inte ha fått dansa med dig? Jag kan också eldstegen.”

”För att elddanserna inte passar sig för… snälla, min prins, kan ni sträcka ut benet?” Hon drog loss stöveln med en suck. ”De danserna passar inte för belevade människor.”

Kyrios sträckte ut det andra benet, tappade balansen och föll bakåt i sängen. ”Det är ju precis det jag menar. Så ofantligt tråkigt. Nästa gång vill jag dansa med dig. Jag ska dansa med dig. Och du ska ha på dig klänning. Du var verkligen vacker i den.”

Hon hängde upp rocken på en stol och ställde stövlarna bredvid. ”Prinsen kan inte dansa med kökspigan.”

”Men du är ingen kökspiga… du är… du är… fantastisk!” Kyrios satte sig häftigt upp och började tippa framåt.

”Och så försöker vi sitta still, min prins.” Hon lade händerna på hans axlar och tryckte honom bakåt.

”Varför kan jag inte få dansa med dig, Aloniki?” Kyrios lutade huvudet mot hennes mage. ”Du är den bästa kvinnan jag vet. Kan inte du bli min fru?”

”Det är verkligen dags att sova nu, min prins.” Hon tryckte honom ifrån sig och sträckte sig efter snörningen på hans bröst, men stannade upp när han greppade tag om hennes handleder.

”Sluta sa jag. Kyrios. Mitt namn är Kyrios.” De stirrade på varandra. Kyrios sträckte sig efter sjalen runt hennes ansikte.

”Nej.” Hon drog sig bakåt men Kyrios höll fortfarande i hennes handleder.

”Det är ingen annan här. Snälla…” Kyrios hand rörde sig återigen framåt, tog tag i sjalen och drog försiktigt bort den från hennes ansikte. Han stirrade på henne. Följde käkens linjer, upp mot de höga kinderna, över näsan och ned mot de fylliga läpparna. Hon bet sig i den undre.

”Det är sent, min prins. Jag måste återgå till min vakttjänst.” Hon drog sig åter igen bakåt och Kyrios släppte motvilligt hennes händer.

”Ja, givetvis. Ursäkta mig. God natt, Aloniki.”

”God natt… Kyrios.” Hon bugade och skyndade ut från sovrummet, satte tillbaka sjalen och gick ut i den tomma korridoren. Hon sjönk ihop mot dörren och begravde ansiktet i sina darrande händer.


Vill du läsa första delen av novellen, klicka här.
Vill du läsa andra delen av novellen, klicka här. 
Vill du läsa tredje delen av novellen, klicka här.