Skönlitteratur – Novell – Nicolina Palmcrantz –

Prinsens skugga (del 1)

 

Solen stod högt på himmelen. Gårdagens stormar hade lämnat efter sig högar med sand och sedan tagit vinden med sig ut i öknen. Fåglar kurade ihop sig i skuggiga alkover och fönsternischer och vågade sig bara på några enstaka turer till brunnen på torgets mitt för att sedan återvända till sina svala gömställen.

Kyrios såg längtande mot stentråget bredvid brunnen. Fåglarna samsades med flämtande hundar, löddriga hästar och halvnakna barn. De stänkte vattnet på varandra, fyllde kupade händer och hällde över sig själva. Vattendropparna gnistrade på deras brunbrända kroppar och deras skratt ekade över den torra, söndertrampade jorden.

”Och anledningen till detta, min prins, var vadå?” Läromästaren lutade sig nedåt och höjde på de buskiga ögonbrynen. Kyrios blinkade oförstående och väntade på en fortsättning på vad det nu var dagens lektion handlade om. Var det kanske hästar? Eller var det husgrundernas struktur?

”Nå? Det här kan du, prins Kyrios. Vi gick igenom det igår.” Läromästaren log uppmuntrande och Kyrios sökte febrilt igenom minnena från gårdagen, såg stora sandmoln som drev förbi slottet, svala bad i slottsträdgården och jakten på sötsaker i kökets djupa skafferier.

”Att hästarna avlats för ett liv i värmen?” Kyrios vågade sig på ett försiktigt leende men höjde samtidigt frågande på ögonbrynen.

”Nej, nej, nej. För att Nelissos är byggt i skuggan av ett berg. Var fick du hästarna ifrån? Lyssnar du över huvud taget på något jag säger? Jag hade aldrig sådana problem med dina systrar. Varför tar du inte efter…” Läromästaren fortsatte en lång utläggning om prinsessornas intellektuella förmågor och Kyrios vände åter igen uppmärksamheten mot barnen vid brunnen. Trots att han satt i skuggan klibbade den tunna tunikan mot ryggen.

”Vi tar det från början…” Kyrios sneglade mot läromästaren som tog upp sin pergamentrulle och började läsa innantill. Den lilla vaktstyrkan bestående av en ung, ny rekryt och en gråhårig tjänarinna hade sedan länge förlorat intresset. Gumman nickade till och den unga soldaten var djupt inne i ett samtal med en blomsterflicka. Ingen av dem lade märke till hur den unga prinsen sakta gled av pallen och sakta backade ut på torget.

”Min prins, lyssnar du?” När läromästaren tittade upp var det redan för sent. ”Åh, nej. Vakna då, gumma!”

Kyrios rusade över torget, förbi brunnen och vidare in bland Nelissos vindlande gator. Han sprang förbi kryddbutikerna, vek in i tygdistriktet och sneddade över guldsmedernas breda gata. Han skrattade medan han sprang, ett bubblande skratt som tystnade tvärt när han sprang in i något och föll till marken.

”Se dig för, lillskit!” Kyrios såg upp i ett fräknigt ansikte tillhörande en pojke två gånger sin egen storlek. Överläppen hade redan fått sina första mörka fjun. Fler pojkar slöt upp kring den första och stirrade ned på Kyrios med mörka ögon. ”Bara för det får du ge oss kedjan kring din hals.”

Handen sökte sig till bröstet och den blå stenen som hängde i kedjans slut. Stenen var slät mot Kyrios handflata. ”Det går inte.”

Pojkarna runt honom började skratta. Den fräknige satte sig på huk framför honom och sträckte fram handen. ”Kedjan. Nu.”

Kyrios skakade på huvudet. Hjärtat bultade hårt i bröstet och han kramade hårdare om stenen. ”Min far kommer få veta det här.”

”Din far? Vad rädd jag blir.” Den fräknige ställde sig upp och slöt händerna framför kroppen. ”Lillskitens far kommer straffa mig. Han kommer säkert att säga åt mig att be om ursäkt för att jag fick hans lillskit till son att grina… Åh, nej. Stackars mig!”

”Men tänk om…” började en av de andra pojkarna. Den fräknige höjde dock bara på handen.

”Hämta din lilla skitfar. Jag är inte rädd för honom. Ge mig kedjan nu, annars!” Den fräknige tog tag i Kyrios tunika och drog honom närmare sin knutna näve.

”Far kommer skicka soldaterna efter dig. Du kommer hamna i fängelsehålorna och sen matar vi dig till lejonen!” Kyrios såg hur några av de andra pojkarna ryggade tillbaka och stirrade på honom med stora ögon. ”Sen kommer lejonen jaga er andra och… och… slita er i stycken!”

”Ouro, släpp honom. Han är ju…” Pojken vågade inte avsluta meningen.

”Släpp honom innan soldaterna kommer! Ouro!” Fler och fler av pojkarna började protestera, men den fräknige höll kvar sitt grepp om Kyrios halslinning. Den knutna näven hängde fortfarande i luften mellan dem.

”Håll käften! Jag bryr mig inte om han så är ku-…” Den fräknige föll till marken. Kyrios föll åt andra hållet och stirrade på flickan som plötsligt stod mellan honom och de äldre pojkarna. Hon satte långsamt ned foten och lade huvudet på sned.

”Vad håller du på med?” kved den fräknige fram medan han fick hjälp att resa sig. ”Ur vägen!”

Innan pojkarna hunnit ta ett steg var flickan över dem. Hon delade ut sparkar och slag, gled med enkelhet undan motangrepp och fällde pojkar som såg ut som jättar i jämförelse. Kyrios kunde bara gapa när pojke efter pojke föll till marken med smärtfyllda rop. De sista sprang innan flickan hann fram till dem och var nära att krocka med en fruktvagn i sin vilda flykt.

”Du är ju helt galen! Du är ju sjuk!” De övriga pojkarna kom upp på skakiga ben och skyndade iväg. Kyrios kunde se blod rinna från den fräkniges näsa och kunde inte låta bli att le stort.

Flickan väntade tills alla hade försvunnit innan hon tog sats, hoppade upp på fruktvagnen, vidare mot en fönsternisch och sedan drog sig upp på taket.

”Vänta! Kom tillbaka!” Kyrios kom på fötter. ”Hur… hur?”

Flickan stannade upp men höll ryggen vänd mot honom. För en stund verkade det som att hon skulle rusa vidare men sedan vände hon sig sakta om och släntrade fram till takkanten, satte sig på huk och såg ned på honom.

”Hur kunde du? Han var ju… gigantisk och, och… Du är ju… liten.” Kyrios ångrade sig direkt efter han sagt ordet och förväntade sig nästan att hon skulle hoppa på honom, men istället började hon skratta.

”Det är bra att vara liten.” Hon sträckte ut tungan mot honom. ”Som du, lillskit.”

Kyrios korsade armarna över bröstet. ”Jag är faktiskt pr-”

”Prins Kyrios, jag vet. Du ska inte vara här. Det är farligt för små prinsar.” Flickan skrattade åt hans surmulna uppsyn och drog tillbaka svarta lockar bakom ena örat. ”Spring tillbaka till din mamma innan soldaterna kommer.”

”Tänk om jag skickar soldaterna efter dig då?” Kyrios kunde inte låta bli att känna ett sting av hat när flickan reste sig med ett skratt.

”Du kan försöka. Ers höghet.” Flickan bugade, blinkade åt honom och sprang sedan iväg över taket.

”Vänta! Hörru! Kom till-” Kyrios fångades upp i ett par starka armar. ”Släpp mig!”

”Prins Kyrios! Du har gjort oss så oroliga. Du får aldrig göra så där igen. Vi får minsann börja ha lektionerna endast i slottet…” Kyrios slutade lyssna på förmaningarna från läromästaren och såg upp mot taket och hörde ekot av flickans hånande skratt i öronen.