Han sprang. Lungorna brann och benen hade domnat bort. Men han rörde sig fortfarande framåt. Korridoren flimrade förbi och plötsligt störtade han ut genom porten. Snön föll i stora sjok och kylan gjorde hans andedräkt till moln. Han blinkade bort några flingor ur ögonen och såg sig omkring. Marken var sånär orörd förutom en rak linje med fotsteg.

Han fortsatte springa, följde fotstegen och såg snart en skepnad pulsa genom snön framför sig. ”Vänta!”

Hon slängde en blick över axeln men stannade inte. Molnen avlöste varandra snabbt runt hennes ansikte. Hennes långa hår var mer vitt än brunt. Mantelhuvan vilade fortfarande på ryggen.

”Snälla vänta!” ropade han igen. Hon vände sig om så plötsligt att han stannade med ett ryck.

”Varför? Varför ska jag vänta?” De stirrade på varandra. Hennes bröst höjdes och sänktes i snabb takt. ”Varför följer du efter mig?”

Han bara gapade. Allt hade gått så fort att han inte hunnit tänka på vad han skulle säga. Han hade inte ens varit säker på att han skulle hitta henne. ”För att jag…”

Det blev tyst. Snön fortsatte att täcka dem, dolde deras spår för världen. En bris blåste upp och fick hennes hår att yra kring hennes ansikte. De långa slingorna föll ned i hennes tårfyllda ögon, följde tårarna ned för hennes kinder.

”Kom du bara för att gotta dig? Ville du bara se hur ont det gjorde?” Hon gjorde ingen ansats att torka sina kinder. Hon drog inte heller bort håret. Hon bara såg på honom, väntade medan han fortsatte att stirra på henne i tystnad. ”Sluta nu, Devio! Det räcker. Säg vad du vill ha sagt och lämna mig ifred. Du ska aldrig mer behöva se mig. Jag försvinner. Du och den där… Jag ska inte stå i vägen för er.”

När han fortsatte vara tyst undslapp hon sig ett morrande och rusade mot honom. Trots att han såg attacken komma så gjorde han inget för att blockera den. De föll ned i snön. Hon satte sig över honom och tog tag i hans tunika. ”Tala! Tala då! Varför följde du efter mig? Varför stoppade du mig? Varför? Varför, Devio, varför?”

Hon ruskade honom vårdslöst. Hennes röst ekade över gården men minskade snart till svaga snyftningar. Hon lutade pannan mot hans bröst och han kunde se hur hennes rygg skakade. När hon såg upp på honom flödade tårarna och hon kunde bara få ur sig ett klent: ”Varför?”

Han tryckte sina läppar mot hennes. Hon ryckte till och spärrade upp ögonen men lät sig omslutas av hans armar och dras djupare in i kyssen tills de båda var tvungna att dra efter andan.

”Därför att jag är halv utan dig. För att jag väntat på dig i hela mitt liv. För att jag har vetat att du var min sedan den första gången jag såg dig. Jag vet att jag är galen, men jag vet också att du känner samma sak. Jag kan känna det inom mig. Jag har känt dig i mitt hjärta så länge jag kan minnas och nu när jag äntligen har hittat dig tänker jag aldrig låta dig lämna mig igen.” Han höll hennes ansikte mellan händerna och strök bort hennes tårar med tummarna. För den kortaste av stunder verkade hennes hår verkligen vara helt vitt och ett par ljusa ögon skimrade i takt med sommarsolen. När han blinkade så var det åter igen Saell som såg på honom med vintermolnen som bakgrund.