Skriket studsade mot väggarna, men det enda han kunde tänka på var blodet som fortfarande rann över hans händer. Runt handlederna hade det sugits upp av hans tunika. Ute vid fingrarna rann det fortfarande. Sött…

Han sprang vidare. Metall skramlade bakom honom. I nästa korsning tog han av åt höger och hoppades att blodet inte skulle droppa just där. Han hade inte räknat med att det skulle bli så mycket. Det hade forsat ut som spillt vin på en matta. Det luktar sött

Det stack till i midjan när han tog nästa andetag, men metallen fortsatte att skramla bakom honom. Mansröster svarade på en kvinnorösts befallningar. En till sak han inte hade räknat med.

Tunneln krökte sig, fortsatte ned i djupet. Mörkret slöt sig omkring honom men han följde bara doften av hästar. Snart hörde han det dova mumlet av nyvakna drängar och ett osammanhängande klapper mot sten.

Han stannade upp och satte handen mot väggen. Fingrarna spretade över den skrovliga stenen, letade sig in i skrevorna och tryckte på utbuktningarna tills ett väsande följdes av en smal glipa med ljus. Han tryckte axeln mot väggen och undslapp sig en grymtning när dörren gick upp.

Hopkrupen gick han ett steg in i stallet. Han såg sig omkring och tog sedan ett till. Han drog ett rosslande andetag och svalde. Han tog sedan ännu ett steg innan han lät stendörren glida igen bakom honom. Mögeldoften ersattes av en varm blandning av hö, päls och svett. Det luktar fortfarande sött

”Ers nåd Dario…” Viskningen gjorde honom spikrak. Han vände på huvudet och såg en av ställdrängarna titta på honom. Drängen höll ett finger över läpparna, vinkade med sin fria hand och ledde honom genom en sidoport ut på en tunn remsa av borggård precis intill muren. Hans häst väntade på honom, lastad med det han blivit lovad.

”Tack.” Han satt upp och satte hälarna i hästen. Precis när han red ut genom stadsporten nådde metallskramlet stallet. Han hörde mansrösterna, vände sig om för en sista blick och såg det röda håret böjt över stalldrängen på marken. Vid hennes sida glimmade en kniv. Han förstod egentligen inte varför han var så förvånad.

Den stora vägen var ovanligt tom. De få som använde den gick snabbt åt sidan när han dundrade förbi. Utanför vallarna låg en lätt dimma över fälten. Skuggor rörde sig mellan det vita. De vände sig mot honom, följde honom med osynliga ögon. Han svalde hårt och försökte hålla blicken framåt. Skuggorna fortsatte att dansa förbi vid hans sida och hjärtat knöt sig hårt när han återigen skymtade rött hår.

Hästen skriade, stannade tvärt och han fick slita hårt i tyglarna för att inte ramla av. Packningen skramlade när delar av den föll ned på marken. I ögonvrån såg han mannen som skrämt hästen. Ansiktet var blekt och ögonen grå, men håret var rött. Som blodet som rann ned för mannens hals.

”Men… men… det är inte möjligt. Du är… du är ju…” Mannen log. Ansiktet förvreds plötsligt till en mask av ben. Två hålor stirrade på honom när mannen rusade fram och sträckte sig efter honom med knotiga händer.

”Död, min älskade Dario?” Ett tunglöst gap brast ut i ett skratt som frambringade tårar i hans ögon. Alla hans muskler gav vika och han föll ned över hästens hals.