Jag borde verkligen vara för den rådande trenden gällande kroppspositivsm.
Enligt BMI är jag fet och så länge jag kan minnas har jag inte velat något annat än att passa in i samhällets smala ideal.
Men de senaste åren har något hänt, en ny trend som mycket väl kan vara början på en ny normalitet. På sociala medier växer kroppspositivismen explosionsartat. Främst kvinnor i olika former som vågar ta täten för en ny sanning, en sanning där alla ska ha rätten att vara lika självklara oavsett kroppsform eller utseende. De provocerar och utmanar, men de erbjuder också alla oss som alltid känt oss instängda och låsta i kroppar som inte duger, en frihet. Friheten och rättigheten att duga som vi är.
Så långt är jag med och så långt tillhör jag skaran som ivrigt hejar på dessa modiga personer som vågar exponera kroppar som så länge ansetts vara frånstötande och skamliga att ha.
Men nu kommer vi till problemets bullseye.
Denna kroppspositiva trend förespråkar samtidigt en livsstil med övervikt och fetma. De säger, medvetet eller omedvetet, att det är okej att vara överviktig. Det handlar inte bara om att vilja normalisera alla kroppsformer utan även om att normalisera en av världens mest ökande folksjukdomar, fetman.

Idag är mer än halva Sverige överviktiga eller feta och i världen dör fler av övervikt än svält. Övervikt handlar långtifrån bara om olika kroppsformer, det handlar om en i högsta grad dödlig sjukdom.
Diabetes. Cancer. Hjärt- och kärlsjukdomar. Fettlever. Allt detta följer i överviktens fotspår. Farliga och i hög grad dödliga sjukdomar och kroppspositivismen känns plötsligt lite mer problematisk.
Det stora problemet med att normalisera övervikt, både genom att öka acceptansen för den och att anpassa samhället efter den, är att det blir så enkelt för människor att vara överviktiga. Det lurar in oss i en falsk trygghet om att det kanske inte är så farligt med övervikt som det sägs. Och ju mer normalt det blir att vara överviktig, desto mindre vill vi få kastat i ansiktet att vi är det. Läkare som påtalar en patients övervikt är elak, klumpig och olämplig för sitt yrke. I alla fall är det så det kommenteras i de kroppspositiva grupperna på nätet när en person fått höra just de orden under ett läkarbesök.
Men handlar det om elakhet? Är det verkligen elakhet som driver läkare, eller är det omsorg om patienten?
Ett av det vanligaste motargumentet till kommentarer om överviktens risker är att; ”Mina värden ser jättebra ut”. Och visst, mina värden ser också jätte bra ut. Nu.
Men hur kommer dessa värden se ut om fem år? Tio år?
Och hur kommer samhället se ut om lika lång tid när vi lever i en tillvaro där fetman snabbt konkurrerar ut andra hälsofaror och kroppspositivismen går i täten för ett nytt ideal. Ett farligt ideal som alltfler kommer hylla i takt med att övervikt och fetma når fler människor.
Jag är skeptisk, mycket skeptisk.