Fotograf: Nina Kops

Det finns en tendens att romantisera döden. Vi gör den tragiskt vacker och skir. Kanske är det människans sätt att skapa en illusion av att den är harmlös. Ofarlig.
Jag tittade ner på det lilla knyte jag höll i famnen.
Döden var inte alls vacker. Långt ifrån. Den var hård, kall och rå.
Äcklig och oförsonlig.
Den hade utan någon förvarning tagit ifrån mig det dyrbaraste i livet.
Mitt barn var inte längre mitt, hon tillhörde döden nu.
Hon som bott i min kropp i nio månader, som varit nära mig varenda minut sen hon föddes, hade blivit obekant och främmande. Hon hade förvandlats från en liten person full av liv och energi till ett tomt skal. Hennes kropp började bli stel och formade sig inte längre efter min som den alltid gjort tidigare.
För bara några timmar sedan, i ett helt annat liv, hade jag suttit med henne vid mitt bröst och sett hur hon ivrigt sugit i sig min mjölk med ett nöjt smackande. Hennes fokuserade blick och sätt att attackera och slita i bröstvårtan när det var dags att amma hade gett henne smeknamnet ”vithajen”.
Vi brukade alltid säga att hon var vår solstråle.
Flera mörka år med mycket sorg och smärta låg bakom mig när hon kom in i mitt liv den där vackra junidagen. Hon kom med ljuset och värmen. En ny mening med tillvaron.
Jag hade väntat mig ett tröttsamt och slitigt liv som nybliven tvåbarnsmamma, men hon var alltid så nöjd och glad och gjorde den nya tillvaron oväntat enkel. Hennes harmoni skapade ett lugn hos oss alla och skratten hittade hem till vår familj igen.
Det bästa hon visste var vatten. Lyckan i hennes ögon när hon badade i sin lilla balja, hur hon likt en spratteldocka rörde armar och ben rytmiskt medan hon gav ifrån sig små glädjetjut.
Allt med ett stort leende. Det där leendet som fick alla försvarsmurar att rasa och gav henne fri passage ända in till mitt hjärta.

Allt detta som varit hon, var nu borta.
Hon skulle aldrig mer lyckligt sprattla i sin lilla badbalja. Hon skulle aldrig mer ivrigt suga i sig min mjölk för att sedan gäspa och tryggt dåsa bort i min famn, nöjd och trygg.
Så liten, skör och beroende av mig. Och jag hade misslyckats med att beskydda henne.
Medan jag sov hade döden smugit sig på och tagit mitt barn ifrån mig och nu var allt för sent.
Jag kunde bara hjälplöst sitta och se på när den tog henne allt hårdare i sitt grepp trots min vädjan om att få ha henne kvar hos mig.
Jag hade svept in henne i en mjuk filt och försökte febrilt värma henne med min kropp men det hjälpte inte. Hon försvann allt längre bort från mig för varje minut som gick.
Jag skulle aldrig mer få se hennes djupa vackra blå ögon som verkade så fulla av hemligheter. Den busiga blicken som var så typisk henne. Aldrig mer höra det gurglande skrattet när jag gjorde fåniga små ljud eller tutade på den trubbiga lilla näsan.
Hennes hand var kall och stum i min, hennes små fingrar kändes gummiaktiga. De skulle aldrig mer kunna krama hårt hårt runt mitt finger.
Aldrig mer.

Det var snart tid att säga farväl.
Sjuksköterskorna hade redan varit in flera gånger för att se om vi var redo.
Som att vi någonsin skulle bli redo.
Hur kan man säga farväl till en del av sig själv?
Men vi var tvungna. Ett farväl måste alltid få ett slut.
Hon skulle köras till Uppsala för obduktion och vi skulle tvingas släppa i väg vår lilla bebis på denna resa alldeles ensam. Någon skulle skära upp vårt barn och studera varenda millimeter av hennes kropp och vi hade inget annat val än att acceptera det.
Nej, döden var verkligen inte vacker.
Jag passade på att ta in varje detalj av henne. Smekte det mjuka kopparröda håret, höll den lilla foten med den alldeles för stora strumpan i min hand. En rädsla för att ha missat något viktigt.
En rädsla för att glömma mitt barn.

Det var dags, det gick inte att skjuta upp det oundvikliga längre.
Jag bar henne så tätt intill mig jag bara kunde, vaggade henne sakta och nynnade på den vaggvisa jag alltid brukade sjunga för henne.
En plastbalja av den typ nyfödda får ligga i väntade på oss.
Någon hade försökt göra den mysig med en sänghimmel, fina sängkläder och en liten nalle, men det var ändå bara en steril jävla plastbalja. En förvaringsplats för min bebis då hon snart skulle köras ner till källarvåningen och stuvas in i ett trångt mörkt kylfack alldeles ensam.
Jag stängde av mitt medvetande, kramade henne hårt en sista gång och lade ner henne i baljan. Vi hjälptes åt att lägga på henne täcket för allra sista gången och stoppade om henne ordentligt. Nallen fick ligga mot hennes kind så hon i alla fall skulle känna någons närhet.
Jag smekte den runda kalla kinden och pussade på henne innan jag och hennes pappa tog varandras händer, vände ryggen åt vår dotter och gick ut genom dörren.
Det var den svåraste väg jag någonsin vandrat.
Jag vände mig inte om en enda gång.