Det slår mig ofta hur snedvridna prioriteringar vi har i dagens samhälle.
Vi sätter skyhöga ribbor för oss själva och alltför många verkar ha målsättningen att vara livs levande Superwomans. Glatt och falskt hyllar vi varandras framgångar och en stor del av vår existens kretsar kring att visa andra vår duktighet på sociala medier. Bilder på hälsosamma måltider, lyxiga väskor, välstylade barn och maratonlånga löprundor ger applåder och hurrarop men skapar samtidigt en allt större press och ouppnåeliga prestationskrav hos både mig själv och mina vänner.
Jag ser dagligen hundratals bilder i de sociala medierna på perfekta hem och tittar uppgivet runt i mitt eget där tvätthögen snart är lika enorm som Cheopspyramiden, dammtussarna alltmer börjar likna stora åskmoln och disken står i travar på diskbänken för ingen jäkel i familjen orkar plocka ur diskmaskinen.
Självklart inser jag att andras hem inte heller är perfekta och att sannolikheten är stor att personen som lagt ut bilden på sin väldesignade soffhörna har fotat den med ett kaos bakom rumpan.
Men ändå. Det skapar en stress. En känsla av att inte vara lika duktig. Lika bra.
Frustrationen när den redan smala kompisen gått ner ytterligare fem kilo på en vecka, efter en strikt diet på endast vatten och tandpetare att gnaga på när hungern blir för stor.Allt såklart slaviskt dokumenterat på Facebook.
Fast frustration är fel ord, avundsjuka stämmer bättre.
Gudarna ska veta att jag också skulle behöva droppa fem kilo i veckan. Och visst äter jag också nyttigt och bra varje dag, ända fram tills kl. 20.00. Då är barnen äntligen nattade efter en lång kväll med skrik, gnäll och vilda protester mot det mesta, och tröttheten sitter som blytyngder i ögonlocken tillsammans med huvudvärken från Gehenna.
Detta är den tiden på dygnet jag som en modern Superwoman borde ta den där löprundan, vika tvätthögen, laga en ekologisk och närproducerad gryta, ägna mig åt en självförverkligande hobby eller varför inte ligga med min man vilket det var alldeles för längesen jag gjorde.
Men nej. Vid det här laget har orken och ambitionen att vara en hjältinna för längesen gått över och jag slänger mig i stället raklång i soffan med ett kilo e-ämnesproppat lösgodis och tittar på ett avsnitt av ”Biggest Loser”.
Jag uppdaterar instagram med en bild på barnen från tidigare på dagen när de faktiskt hade en sällsynt glad stund och för en gångs skull inte hade en snorelva under näsan vilket annars är standard såhär i förkylningstider. Eller så lägger jag ut en selfie där jag ser sådär lagom spontant toksnygg ut. Jag är mest nöjd med bild nummer 725, med fem filter, och vid det laget har jag en rejäl träningsvärk i armen efter att ha hållit mobilen i en onaturlig vinkel snett ovanför huvudet alldeles för länge.
Efter två timmars ”egentid” i tv-soffan är det är dags att gå och sova.
Återigen överväger jag det där liggandet med mannen, men nej-sidan vinner den här gången också.
Jag är för trött, svullen och ofräsch, tänderna orkar jag inte borsta ikväll och benen är stubbiga.
Liggandet får vänta.
Bäst att sova i stället för imorgon väntar ännu en dag i hamsterhjulet.