Stämningen i rummet kunde beskrivas med ett enda ord, ”kall”. Den var isande kall. Om någon okänd stått utanför fönstret och kikat in på skaran människor som satt vid det stora ovala bordet och fikade så hade den personen förmodligen tyckt att det såg mysigt och trevligt ut. En riktigt gemytlig familjefest.
Personen skulle sett barnens lek och glada skratt och de vuxnas till synes avslappnade kroppsspråk och leende ansikten, och köpt illusionen rakt av.
Men jag, som deltagare i festen, såg en helt annan bild framför mig.
De små nyanserna som avslöjade oss. Det fysiska mellanrummet mellan oss alla, blickar som inte riktigt kunde mötas, de ihåliga skratten och framförallt kylan som låg omkring oss som en fuktig, stickig yllefilt.
En titt på klockan på min vänstra arm visade att det gått en hel minut sen jag sist kollade. Det här skulle bli en lång dag. Jag ruskade lite på huvudet som ett omedvetet försök att rent fysiskt ruska av mig denna mörka dystra stämning och så klistrade jag på ett strålande leende.
Skulle vi spela teater så tänkte jag gå all-in!
Alla kunde slappna av lite medan fokus låg på barnen som otvunget tjattrade på om allt och inget, men konversationerna sinsemellan kändes lika hackiga och uppstyltade som gamla klassiska telegram.
Hur går bilen nu då?” (stop) Visst har vi ett fantastiskt väder” (stop) ”Tänk att grannarna fick så mycket för den där gamla kåken” (stop) ”Ta en till kaka, det är farmors gamla recept”(stop) ”Vilken fin blus du har, är det den från Gina Tricot?” (stop).
Säkra samtalsämnen. Vi trippade alla mentalt omkring på ett väldigt tunt glasgolv där minsta felsteg skulle få allt att rasa. Alla kunde spelreglerna och var väl medvetna om straffet för att bryta mot dessa, så vi skulle fortsätta upprätthålla denna illusion av en familj för all framtid. Vi hade inte något annat val, sanningarna skulle slita sönder oss alla.

Åh, pappa, om ändå du varit här. En liten blinkning och ditt stora flin hade gett mig ett lugn och en trygghet i vetskapen att jag i alla fall haft en allierad på detta krigsfält. Men den knarrande gamla furustolen där på hörnet där du brukade sitta var oåterkalleligt tom. Du lämnade mig, ensam, med alla dessa människor jag inte ens känner men ändå kallar familj. Du rycktes bort alldeles för tidigt, innan du hunnit lära mig hur man gör för att inte frysa till is av kylan som just nu fanns i detta rum. Jag saknade din värme.
Ännu en blick på klockan.
Alltför lång tid kvar innan det var acceptabelt att tacka för oss och bryta upp.
Jag orkade inte längre fokusera på teaterföreställningen jag hade framför mig utan lät istället blicken vandra runt i rummet. Den fastnade på en lång taggig spricka i väggen jag aldrig sett tidigare. Jag gillade upptäckten, den var en udda detalj i detta annars så perfekta hem där allt var så rent, kliniskt rent, och vitt. Det var ett kallt hem med många tomma ytor och få personliga detaljer. Den typen av hem där man alltid sitter ytterst på kanten av soffan av rädsla för att skrynkla till kuddarna.
Och så denna lilla spricka, som en slags symbolik av en fasad som höll på att krackelera.
Vi som var här i rummet kämpade med nöd och näppe för att upprätthålla den perfekta fasaden, men huset vi befann oss i klarade inte av trycket.
Blicken vandrade tillbaka till bordet och fastnade återigen på pappas tomma stol, klumpen i halsen blev allt svårare att svälja ner och det där strålande leendet jag kämpade så hårt med kändes alltmer slokande. Precis som huset så började jag nå bristningsgränsen för hur mycket tryck jag tålde och jag satte mig på mina händer i ett försök att liksom hålla fast mig själv.
Men kylan hade hittat sin väg in i mig och rann nu i mina ådror som en ångestfylld rastlöshet.
Jag måste ut.
Kalla blickar och falska leenden överallt. Väggar som tycktes krypa närmare inpå mig för varenda sekund som gick. Ut nu. Måste ut. Nu.
Plötsligt hände jag en varm hand på min arm som försiktigt lirkade fram handen jag bokstavligt talat satt mig på. Mina ögon såg upp och mötte den ärliga blicken hos den enda personen i världen jag kunde lita på. Jag tog hans hand, blundade och lät honom leda mig genom labyrinten av rum tills jag kände igen det gnisslande ljudet av ytterdörren som öppnades.
Först då öppnade jag ögonen, såg solens dallrande värme och tog steget ut. Ut i friheten. Bakom kände jag honom, som en skyddande mur mellan dom och mig och jag hörde hans viskande ord.
”Aldrig mer” .