Journalistik – Krönika – Nina Kops – Gå min egen väg

 

Vi har, vad vi vet, bara ett liv. Ett begränsat antal dagar där ett helt liv ska rymmas.
Ett liv där jag ska vara dotter, syster, vän, fru, älskarinna, mamma, bekant, släkting…
Och så mig själv. Någonstans i hoppandet mellan alla livets roller ska jag också vara huvudrollsinnehavare i mitt eget liv. Ett liv där jag borde växa och utvecklas som människa. Hitta min mening. Göra något vettigt.
Men jag vill inte. Vill inte!
Jag vill leva livet medan jag kan. Leva, inte bara överleva. Se soluppgången ensam på en öde strand. Bada naken i havet. Kasta mig ut från ett flygplan och dras tillbaka mot jorden medan adrenalinet pumpar genom kroppen. Skratta. Älska.
Leva.

Men när? Kanske den tiden aldrig kommer.
Jag har fullt upp med att följa strömmen och hålla tempot i ekorrhjulet. Göra som alla andra.
Men det känns så fel. Jag är fel, mitt liv är fel. Allt är så jävla fel.
Mitt liv, är inte mitt, utan baserat på andras drömmar och förhoppningar. Min egen sanning har jag för längesedan tappat bort och vem jag är vet jag inte längre.
Rebellen i mig vill slita sig loss från normalitetens förlamande bojor. Den vill ruska om och rufsa till. Göra allt lite mindre perfekt och mer på riktigt.
Den vill få vara en fri själ och vandra sina egna vägar. Rebellen alltså.
Jag själv är rädd. Rädd för att bryta mig loss och gå min egen väg för att sen upptäcka att ingen följt mig och jag är ensam. För ensamhet är både min bästa vän och största fiende. Ensamhet ger en fristad där alla krav tonar bort för en stund, men det är också den plats där tvivlet och ångesten får en chans att gro.
Där ingen längre kan nå mig om mörkret växer sig för starkt.

Jag vet inte när de antal dagar som mitt liv består av är slut. Kanske är jag dömd att leva hela mitt liv i ett mänskligt dockskåp där andra håller i trådarna och styr min minsta rörelse.
Utan att någonsin ha fått gå min egen väg och ta reda på vart den leder. Utan att ha fått leva på riktigt.
Är det mitt öde?