Det sitter en bruten man på en parkbänk. Han är en av de tusentals hemlösa alkoholister som lever i vårt land idag.
I handen håller han en starköl och på marken vid hans fötter ligger redan flera tomma hopknycklade burkar trots att det fortfarande är tidigt på morgonen.
Den svenska dubbelmoralen är fantastisk.
Självklart ska man unna sig sin fredagsgrogg och en flaska gott vin till helgens middag och givetvis måste man få ta sig ett glas rosé eller två på onsdag kväll när barnen somnat.
Men kliver man över den svårdefinierade gränsen mellan bruk och missbruk och hamnar i ”alkisträsket”, då döms man skoningslöst och anses vara en karaktärslös och svag person.
Detta återspeglas även inom missbruksvården där missbrukarna snart släpps som heta potatisar när de beprövade metoderna i form av antabus, kognitiv beteendeterapi och 12-stegsprogrammen inte visar sig fungera som förväntat.
Hopplösa fall lyder domen och alkoholisterna förpassas till samhällets skuggsida där många, mot alla odds, lyckas hålla sig något sånär flytande och klarar av att sköta ett jobb parallellt med sitt missbruk.
För de som inte klarar denna fina balansgång väntar till slut ett liv på gatan, dömda och utknuffade av samhället.
Människor som du och jag, som i början förmodligen var nöjda med sin fredagsgrogg men som någonstans längs vägen tappade kontrollen och hamnade i ett missbruk de inte kunde ta sig ur.

Just den här mannen som sitter där på parkbänken har tappat hoppet för längesedan. Ögonen är matta och trötta och hela han är ihopsjunken i en brutal uppgivenhet. Han reagerar inte ens när förbipasserande ger honom föraktfulla blickar och hånfulla kommentarer. Det är hans vardag. En vardag han förmodligen själv tycker han förtjänar.
En vardag samhället tycker han förtjänar eftersom han misslyckats enligt deras normer.
Det är lätt för oss andra att känna oss lite bättre än honom när vi går förbi bänken där han sitter.

Men är vi verkligen det? Eller har vi helt enkelt bara haft bättre förutsättningar?
Är det verkligen bara den här mannens eget fel att han idag sitter på den här parkbänken, eller har även samhället en skuld i det?
Mannen häller i sig det sista av ölen och släpper burken på marken. Sen han reser sig upp och på ostadiga ben går bort till en buske strax bakom bänken där ett gammalt skitigt täcke ligger på marken. Det verkar vara hans då han dråsar ner på det och rullar ihop sig till en boll och somnar direkt.
En av vårt lands bortglömda skuggor.