Kort utdrag ur en novell som aldrig kommer att se dagens ljus.

Saken med författare är att man inte kan läsa vilka som helst. I alla fall inte om man vill ligga i framkanten. Det finns en tydlig men i grunden helt ovetenskaplig hierarki i vilken sorts böcker man ska läsa om man vill höja sitt kulturella kapital. Det finns inga genvägar. Man börjar på ytan: i stadiet populärkultur. Helst ska man ha börjat med det här i ung ålder, för att slippa läsa det när man är medveten om vilket jävla slöseri med tid det egentligen är. Inkluderade här är bland annat kriminalromaner om briljanta men alkoholiserade poliser med barn de aldrig lyckades få bra kontakt med, självbekräftande chick lit-smörjor, eller böcker om människor som återvänder till sin hemort och kommer ihåg varför de en gång flyttade därifrån, men som med tiden lär sig att uppskatta de små sakerna i livet och gifter sig med den lokala skönhetsdrottningen. Det finns ingenting att hämta här. Som att gräva efter guld i kvicksand. Fastnar du så är du förlorad. Lättsmält är fienden.

Därefter följer det pseudo-intellektuella stadiet. Det handlar mer om dig än själva litteraturen. Trots att du ännu inte är det så måste du nu framstå som att du är beläst. Du ska synas med David Foster Wallace i handen, även om du inte riktigt förstår varför han var tvungen att skriva sina böcker på ett så ogenomträngligt sätt. Du undrar varför essän ”Hummerfestivalen i Maine” inte fångar ditt intresse. Men det är en naturlig reaktion som du omedelbart måste ignorera. Osäkerhet har ingen plats i litterära cirklar. Antingen är någonting bra eller så är det inte. Det finns ingenting däremellan.

Du ska också gärna beta av några postmoderna klassiker. DeLillo, Pynchon, Vonnegut. Allt det grundläggande. Gör lättvindiga anmärkningar på hur ironin har genomsyrat alla deras verk, och hur den även genomsyrar våra egna liv till den milda grad att vi inte längre kan acceptera någonting som äkta utan att också förgöra det med ironi. Som om äkthet och ärlighet endast existerar i vårt gemensamma missnöje med världen.