Det finns bara en enda realistisk anledning till att du känner till Arthur Russell om du är under trettio år 2017. Du är en cratedigger som har åkt över sundet en eftermiddag och hittat ett utnött exemplar av World of Echo i en skivbutik på någon hipp bakgata på Nørrebro. Där säljer expediten lokal trippel IPA till dig medan du hänsynslöst synar hans musikbibliotek.

“Har du något tidigt av Ornette Coleman?” frågar du trots att du redan vet svaret. För två veckor sedan var du här med samma fråga. Du försöker dölja ditt leende med en gäspning medan han i stället föreslår det omåttligt populära albumet A Love Supreme av John Coltrane, eller kanske Herbie Hancocks fusion-opus Head Hunters. Du skrockar lite lätt för dig själv. Du hade mer än gärna förklarat skillnaden på free jazz, modal jazz och fusion för den skäggbundne dansken, men du inser att det kommer bli svårt att pruta priser om hans självbild som expert har blivit utmanad. Bättre att vänta med att utsätta honom för sådan psykisk terror. I alla fall tills transaktionen är genomförd.

Du söker dig vidare till avant garde-sektionen i jakt på nya ljudvågor. Jag förstår dig precis. Du har berättat, jag vet inte hur många gånger, att den där gamla Funky Drummer-samplingen var passé redan innan 80-talet tagit slut. Du bläddrar förbi Glassworks av Philip Glass (pop-orienterad minimalism… något av en paradox) och Brian Enos försök till loopad flygplatsmusik, en nivå av pretention som kanske bara har toppats av William Basinski med hans The Disintegration Loops-serie (fråga inte ens). Inga trummor i sikte.

Med Arthur Russels World of Echo i handen nämner den danske expediten att Kanye West har samplat en av låtarna på sitt senaste album.

“Det är ganska kul. Han har samplat Answers Me från denna plattan. Precis när Russell sjunger ‘where the islands go‘. Man kan höra honom sjunga det precis i början på 30 Hours, men i och mellan verserna drunknar slutet av samplingen under Kanyes rappande, så att det blir ‘thirty hours‘ i stället. Visste du det…?”

En underlig atmosfär har lagt sig över den köpenhamnska källarlokalen. Du har svettiga handflator och den danske expediten har precis satt nålen på det tredje spåret på World of Echo. Arthur Russells cello ekar mellan väggarna. Du frågar vad han ska ha för skivan. Han blickar på fodralet, sen skakar han tveksamt och mycket långsamt på huvudet. Du inser ditt misstag när det redan är för sent.

“Jag vet inte om jag vill sälja den i dag,” säger han och du får en känsla av att du är en karaktär i en Nick Hornby-roman. Eller om det nu var från en av filmatiseringarna. Hur som helst så känner du dig lurad. Den där Ornette Coleman-kommentaren verkar ha huggit djupare än du trodde. I den här stunden är ni två konnässörer med allt att förlora.

Utanför på trottoaren har någon lämnat en stereoanläggning och tejpat fast en lapp som lyder ”Om du kan bära det så är det ditt!”. Bredvid står en ung pappa och försöker lasta högtalarna i en tom barnvagn. På vinbaren mittemot sätter någon på Coldplays Hymn For The Weekend och på ett ögonblick skiftar stämningen i skivbutiken från hotfull till förvirrad och landar slutligen i ett gemensamt översittaräckel. Du undrar om någon ens har tagit Coldplay på allvar sedan Parachutes släpptes 2001, och onekligen gör expediten detsamma. Nu visar han fodralet till World of Echo för dig.

“Det här är en originalutgåva. Ser du?” Han pekar på ordet ‘of’ i vänstra botten av omslaget.

“I senare utgåvor är ‘of‘ tryckt i vitt som resten av texten, men här är den rosa. Detaljerna kostar extra.”

Du håller plånboken hårt i jackficka och frågar “Hur mycket extra?”

Solen sjunker, som den alltid gör, bakom hustaken på Stefansgade. Du är en halv månadslön fattigare, men vad gör det? Du har en Arthur Russel-originalutgåva i din tygkasse. Mint condition-klassificerad. Du kommer visserligen aldrig att ha den stående bland alla de andra vanliga skivorna. Det här är ju en klenod. En tvättäkta enhörning! Du kommer att gömma den i ett fodral långt bak i en garderob där dagens ljus aldrig kommer att nå den. Lyssna på den? Man lyssnar inte på vinylskivor. Man har dem i hemmet och hoppas att någon lägger märke till dem.

“Kan du inte sätta på en skiva? Det hade varit så mysigt!” säger någon du har på besök och dricker ett glas vin med. Men vad din gäst inte vet är att din skivspelare inte är inkopplad eller ens har en fungerande nål. Förstärkaren har inte fungerat sedan din pappa lämnade den i garaget i barndomshemmet för femton år sedan. De två svarta lådorna på vardera sida om tv-bänken hade kanske en gång i tiden kunnat kallas högtalare, men fungerar i dag i stället som piedestaler för nostalgiska fotografier från när du båtluffade i Sydostasien.

Du påpekar att det är så himla bökigt att hålla på med vinylskivor, och alla låtarna finns ju på Spotify ändå, är inte det smidigare? Ni skålar i era glas och nickar, det är ju faktiskt det.