Efter att ha varit på resande fot i nästan tre veckor från Malta till Norge – Sälen – Los Angeles – Las Vegas – var det dags att lämna ett snöigt London tillsammans med min bror tidigt Söndag morgon. Efter en kort über-resa till Euston Station hoppade vi på tåget som skulle ta oss till Piccadilly Station i Manchester och i förlängningen till Old Trafford för att se Manchester-derbyt mellan Man United och Man City. Snöovädret gjorde att det fanns en viss rädsla att tåget skulle vara försenat, men skönt nog finns inte SJ i England utan tåget lämnade perrongen på angiven tid.

Det var det ett snötäckt England som passerade våra vyer utanför den nästintill klaustrofobiska kupén som vi befann oss inuti. De ljusblå och röda tröjorna lös i sin frånvaro men det stora samtalsämnet var kommande match och Mancunianerna måste ha känt stolthet att vara värd för årets största match i fotbollsvärlden.

Jag vet inte om det var min egen exaltering över att få uppleva årets match på plats men trots alldeles för lite sömn i ett blött London lyckades jag inte likt min bror sova någonting under den tre timmar långa resan genom halva England.

Efter incheckning på hotell var det dags för den sedvanliga Fish n Chipsen innan den timmes långa vandringen mot Old Trafford började. Trots att brorsan är Cityfan, och mitt hjärta tillhör United, handlade våra diskussioner snarare om hur lyckosamma vi var över att vi skulle få uppleva en så speciell match på plats, istället för den vanliga hetsen om vilket lag som är bäst i stan. Mamma hade varit stolt!

Snöovädret – som lokal media nästan beskrivit kunde bli som en scen ur bibeln – bröt aldrig ut trots att några enstaka flingor syntes till här och där. Även om det i princip var en snöfri stad var det ett grått och kallt Manchester och temperaturerna låg runt fryspunkten.

Under promenaden till Theatre of Dreams möttes vi som vanligt av de många souvenir-försäljarna. Vissa turister fick motta mindre burop av fans när de köpte de omtalade “delade” halsdukarna som innehåller båda klubbarnas loggor. I Manchester är du röd eller blå!

Väl framme på arenan var stämningen elektrisk. Inne på stadion höll sig fansen i korridorerna för att få se upplösningen när lagets andra ärkerival Liverpool tappade poäng mot Everton i Merseyside-derbyt. När avsparken närmade sig var det ett tryck jag inte upplevt tidigare på Old Trafford trots att jag var plats när United spelat mot Liverpool den magiska säsongen 2007/08. De åskådare som vanligtvis brukar sitta ner och applådera lite artigt stod upp, många dessutom sjungandes. Väktarna som annars ber stående åskådare utanför Stretford End att sätta sig ner försökte inte ens, utan alla på kortsidan vid vår sektion stod upp under 90 minuter + tillägg.  


Matchen då?

City visade att laget inte behöver spela på topp för att vara Englands bästa lag hösten 2017. United var tvungna att vinna för att hänga med i kampen om ligatiteln och naturligtvis njuter Cityfansen extra just nu när det bara är en tidsfråga innan spelbolagen betalar ut vinsten till de som tippat Manchester City som vinnare av Premier League.

Ironiskt nog för Mourinho var det två fasta situationer som baklängesmålen kom till genom. Fasta situationer var på förhand det United pratade om som lagets stora övertag gentemot City men trots en betydligt högre medellängd lyckades Lukaku inte försvara det egna målet två gånger om.  

Victor Lindelöf fick komma in i halvtid och som svensk följde jag naturligtvis honom lite extra noga. Jag tyckte Vigge stod för en bra insats och gjorde absolut inte bort sig. Skillnaden på svenskens passningsfot jämfört med Marcos Rojo var slående. Argentinarens passningsspel var horribelt i första halvlek och varje gång Rojo slog en långboll kunde City börja om på nytt anfall. Med Lindelöf på plan var uppspelen betydligt tryggare och United kunde behålla bollen betydligt mer än i första halvlek. 

Något som gladde mig inför matchen var att Mourinho inte valde att spela med en fembackslinje som varit fallet i de senaste mötena mot Topp 6. Efter matchen inser jag att det inte spelade någon roll för bussen var parkerad ändå och United fick knappt låna bollen trots “endast” fyra försvarare på banan.

Saknaden av Paul Pogba var enorm och fransmannens onödiga röda kort mot Arsenal svider naturligtvis ännu mer med tanke på förutsättningarna. Utan sin miljardman räckte United inte till och när dessutom Romelu Lukaku stod för sin sämsta insats någonsin i den röda tröjan var United ett lag i spillror.

Belgaren låg bakom Citys bägge mål med sin oförmåga att rensa i eget straffområde på defensiva fasta vilket är ofattbart med tanke på Lukakus storlek. Lagets bäste målskytt under säsongen fick i slutet av matchen chansen till revansch men missade kvitteringsläget trots att bara var Ederson som stod emellan honom och målet.

Vi måste även få med några rader om Zlatan Ibrahimovic som blev inbytt med kvarten kvar istället för Jesse Lingard. Svensken såg svag ut i närkampsspelet och har långt kvar till toppformen men låg ändå bakom lagets farligaste chans i andra halvlek.


Reflektioner efter matchen

Ljudnivån när Marcus Rashford kvitterade på tilläggstid i första halvlek är något jag bär med mig hela livet. Varenda hår stod upp på kroppen och till och med brorsan erkände att det var det sjukaste han hört på en arena.

När jag var på plats på Old Trafford i mötet på Everton förra säsongen var Zlatan den store stjärnan som dessutom räddade poäng på tilläggstid. Efter att ha följt honom sedan 1999 – när han som 19-åring  slog igenom i MFF i superettan – var det jobbigt att se honom så långt från form. Vi fick visserligen se en glimt av hans briljans i passningen som låg bakom andra halvleks bästa chans, men i närkampsspelet såg Zlatan inte ut som han brukar. Frågan är om Ibra någonsin kommer tillbaka på den högsta nivån igen?

Peps övertag mot Mourinho fortsätter och spanjoren har fortfarande inte förlorat i ligasammang mot United. Mourinhos enda vinst mot Pep sedan han blev ansvarig för United kom i Ligacupen förra året.

Vad ska stoppa City från att ta ligatiteln nu? De ljusblå har slagit rekord i antal raka vinster i Premier League och trots att stora delar av säsongen återstår har laget en ointaglig ledning på 11 poäng som bara lär växa sig större under de närmsta veckorna när laget har betydligt enklare spelschema än United.

Det är en märklig känsla jag bär med mig när jag nu ska lämna Manchester. Efter tre veckors resande över halva jorden är det dags att återgå till vardag igen. Frustrationen efter förlusten är stor och besvikelsen över att ligan är förlorad till Manchester City och Pep Guardiola tär på en. Jag är dock övertygad att när jag fått lite distans och smält nederlaget kommer jag vara ganska tacksam att jag var på plats och såg det 175:e Manchester-derbyt!