En öde öken, vindpinad och så torr att inget växte på denna gudsförgätna plats. Regn förekom mer sällan än gudars födelsedagar och de få droppar som föll var tårar. Edgar stod på knä och grät, knöt sina händer mot himlen och förbannade sin egen olycka. Ömkade sig över sitt eländiga missflyt med allt han företagit sig i livet. Så uppbragt över ödets lott som landat honom här, mitt ute i ingenstans. Hans tårar gav ingen som helst tröst.

Solen brände skoningslöst från en klarblå himmel, inga moln syntes till. Törsten rev i Edgars torra strupe. Matt tittade han mot horisonten i hopp att finna någon räddning, någonting som bröt sandens mönster. Men inte, tröstlöst föll hans ögon ihop. Blundandes skrek han ut sin rädsla, sin panik. Skriket fick läpparna att spricka och rösten spröd av brist på vätska, tystnade hest. Den heta vinden blåste sand i hans ansikte och plågade ytterligare.

Mödosamt lyckades Edgar komma upp på fötter igen, svajade en aning innan han långsamt började att gå. Krafterna hade ebbat ut efter flera dagars irrande mot vad han trott var norrut. I själva verket var uppfattningen helt skev och i det förvirrade tillstånd som rådde fanns ingen strategi kvar. Strategin som gick ut på att finna räddning, att nå bebodda trakter innan allt var försent för att klara livhanken.

Allt mer knäsvag medan orken rann ur kroppen, föll så Edgar åter sakta omkull. Ansiktet trycktes ned mot den heta sanden och varje flämtande andetag fick hans så torra mun att storkna. Hostande rullade Edgar över på rygg och fick det starka solskenet rakt i ögonen. Det skar som knivar och fick honom att blunda. Han var helt slut, krafterna hade sinat som en torr brunn. Inget fanns där mer att hämta. Edgar föll in i en orolig slummer.

Kvällen kom och solens sista strålar sjönk ned bakom sanddynerna. Luften blev med ens isande kall och månen sken i ensam majestät. I kylan kunde man se andetagen som små dimslöjor och Edgar frös. Hans slummer var inte av godo utan mer en döendes sista grepp innan livet släppte taget. Sakteliga föll Edgar mot dödens avgrund, medvetslösheten tog över.

När räddningen nådde fram var allt redan försent. Edgars själ hade flytt tillsammans med hjärtslagens ekon och de sista andetagen hade skingrats för vinden. Ingen fanns vid hans sida, ingen fällde några tårar….