Det gjorde ont, fruktansvärt ont. Det skar i hennes hjärna och hjärta medan tårar brände innanför ögonlocken. Hon kämpade med tårarna, ville inte visa att hon grät. Grät de tårar som var följden av alla de glåpord som utan urskillnad kastades mot henne. Glåpord som sårade djupt, som gjorde henne skamfull…

Skamfull? Varför det? Vad hade hon gjort som behandlades som en paria, varför förtjänade hon dessa påhopp som gjorde så ont. Om de bara kunde sluta att såra henne, förstod de inteatt hon redan inom sig hade en storm av blandade känslor, som rasade runt utan uppehåll, som gjorde att hon inte riktigt visste hur att lugna sin oroliga själ…

Horunge!! Jävla fitta!! Äckelpotta!!

Varje dag fick hon höra dessa glåpord, varje dag ekade dessa hån runt om på skolgården, skar djupt i hennes inre. Sår som läkte sakta till ärr som aldrig riktigt försvann. Sår som varade och smakade illa… Hon hatade sin skolgång och hon var rädd att behöva gå till skolan, rädd för klasskamraters hån och elakheter.

Ensam stod hon vid vattenbrynet, ensam vid kanten av en sjö vars vågor upprört blåste kring av den kraftiga vinden. Inom henne blåste hennes tankar kring, lika upprört som sjöns vågor men hennes storm rörde upp tårar som rann nedför hennes kinder, tårar som smakade salt och innehöll alla glåpord hon fått höra.

Horunge!! Jävla fitta!! Äckelpotta!!

Raskt tog hon ett par steg fram och vågor slog över hennes fötter. I hennes stormiga inre kunde hon se hur hon med hjälp av sjön, dränkte sina plågor. Hon kunde se sitt plågade liv slockna likt irrbloss som brunnit ut, kunde se hur glåporden slutade hagla över henne. Med fötterna i sjön stod hon där länge, tillräckligt länge så att hennes tveksamhet vaknade och hon visste varken in eller ut.

Hon backade upp mot stranden igen med tårar som rann, tårar som alltmer glesnade, tårar som sakta lugnade sig och hennes tankar gjorde ett resolut hopp, hon bestämde sig där och då att inte böja sig för skymforden längre. Hon skulle rakryggad gå emot stormen som ven runt henne. Hon ville inte dö, inte här och inte nu!

Horunge!! Jävla fitta!! Äckelpotta!!

Åke brydde sig inte längre, hon skärmade av sina plågoandar, lät orden studsa av mot hennes värn likt regndroppar mot ett tak. Åke gick med rak rygg, numera trygg i sitt liv, trygg med att ha bestämt sig för att trotsa stormen. Hon korsade skolgården som om inget hade hänt, att allt var som det skulle och för Åke var det just så. Allt var som det skulle!

Åke blev en trygg människa, van att uppträda som en man och hade lärt sig att uppskatta livet, hade lärt sig att le och njuta av det vackra i att vara just en människa. Han hade slutat bry sig vad andra tänkte och tyckte, slutat oroa sig för livet. Åke som fortfarande var en kvinna, en gång döpt till Åsa.