Han rymde om natten, slet sina bojor och tömde sitt mörka sinne.

Han kände friheten alldeles intill, sprang med bevingade ben och försvann bort från det förhärskande mörker som nästan slukat honom levande. Som nästan skördat honom som ytterligare ett dött offer.

Han kände sitt hjärta slå febrilt och hans mun slet in luft i försök att hinna med hans trummande ben. Tårar rann och förblindade hans synfält. Friheten kallade på honom, manade honom till överlevnad, manade honom att komma tillbaks till ljuset. Ett ljus som var hans framtid, hans överlevnad, hans lycka.

Han seglade från stormigt hav och nådde trygg hamn, ledd av en inre fyr vars sken aldrig riktigt hade slocknat, ett sken som idag lyser starkare än aldrig förr. En fyr som sökte hopp, liv, blomstring och välmående.

Han red på maror, han red på vansinnets brant, han red en rebells vanmäktiga krig, han red en dåres försvarstal och han red en förlorares hopplösa strid.

Idag är dessa ritter över, kvarlämnade i mörkret han flytt, i tider som var kalla likt förhärskande död.

Idag är han trygg, levande och var dag är en källa till glädje.

Han fann åter till ljuset, till livet, till kärleken, till framtiden han tidigare försakat sig själv. Han fann åter till den han var ämnad att bli.

Mörkret rämnade och ljuset blev hans guide.